DANMARK. “Ska vi nu tjata om att S går på danskarnas linje kanske vi också ska titta lite på hur den strategin verkar fungera i Danmark”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.
Det pratats lite väl mycket om att vägen framåt för Socialdemokraterna skulle vara att kopiera sitt danska systerpartis strategi. Att de med snack om minskad invandring och strängare krav hoppas vinna tillbaka några av de många hyfsat välbetalda män från de traditionella arbetaryrkena som gått över till Sverigedemokraterna.
När Magdalena Andersson presenterade sin nya regering var det lätt att få känslan av att det var precis vad man tänkt sig. Hon presenterade en tuffare S-regering, med mer fokus på arbetsrätt än vi fått glädjas över på länge. Men också ett S som är tuffare både mot invandrare och kriminella.
Vi ska så klart inte glömma att sossarnas “öppna era hjärtan”-period, i likhet med Moderaternas, var en rätt samtida avvikelse. Någon sorts nyliberalt rus i kombination med vad som faktiskt inte bara kallades flyktingKRIS för syns skull. Traditionellt har de snarare stått på sidan om, i syfte att agera bromsklossar mot försämrade förhandlingsvillkor för arbetare, och varit skeptiska till invandring.
Många av er läser nog föregående stycke och säger “well, duh”. Himlar lite med ögonen, till och med. Er vill jag både be om ursäkt för att ha slösat bort er säkert oerhört viktiga tid och försynt upplysa om hur många gånger jag på allvar sett folk uttrycka den decemberkalla tagningen att S “bara tar efter SD”.
På vänstersidan har det mer fokuserats på att de viker ner sig för främlingsfientligheten på grund av SD:s genomslag.
Det är märkligt nog ett argument som kommer från båda sidor av det politiska spektrat. Till höger med inramningen “eftersom de hade rätt hela tiden” (det hade de så klart inte, eftersom att ha politiskt rätt kräver åtminstone ett hållbart lösningsförslag). På vänstersidan har det mer fokuserats på att de viker ner sig för främlingsfientligheten på grund av SD:s genomslag.
Därför får ni stå ut ett stycke till, så att jag kan förklara för den senare gruppen att det finns ganska stora skillnader mellan att vilja begränsa invandringen för att säkerställa att systemen håller för att upprätthålla satta levnadsvillkor, och att förespråka det för att man är rasist. Även om resultatet för just de individer som nekas inträde är ungefär samma i nutid.
Vad man än tycker om protektionism som sådan verkar det vara den linje man valt att åter fokusera på. Socialdemokratisk retorik med både färgen och konsistensen av en gråsten, och ungefär lika lättsmält.
Personligen har jag lite svårt att se det strategiska värdet. Hade man tagit tag i och ägt de här frågorna tydligare för åtta år sedan hade det kanske varit något, men nu? Tveksamt. Ingen skulle så klart vara gladare än jag om jag hade fel, men att försöka vinna SD-röster genom att hoppa på det invandringskritiska och auktoritära tåget lite för sent har mig veterligen inte fungerat för något annat svenskt parti. Däremot har det funkat jättebra för att bekräfta svärjisarnas felaktiga problemformuleringar.
Skulle vi inte istället kunna lära oss av Danmark på riktigt?
I kommunvalet i september backade Socialdemokratiet i flera av landets stora städer. I Köpenhamn är de för första gången sedan 1938 inte det största partiet, utan blev omsprungna av det socialistiska och gröna alternativet Enhedslisten som drev hård kampanj i frågor om bostäder, vårdpersonal och mot sossedanskarnas utvisningar. Samma mönster, där arbetarpartiet tappar röster till de mer radikala rödgröna partierna, går att se även i Norge.
Samtidigt tappade SD:s danska systerparti Dansk Folkeparti mer än hälften av sina mandat i landets kommuner, till förmån för mittenkonservativa populister som värnar om decentralisering, miljö och fria marknader. Lustigt nog med ett grönt C som logga.
Det går så klart inte att kapa ett annat lands politiska strategi rakt av, bara så där. Men ska vi nu tjata om att S går på danskarnas linje kanske vi också ska titta lite på hur den strategin verkar fungera i Danmark.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
