PARTIPOLITIKEN. “Så här ett år in i pandemin håller partipolitiken och de medier som är satta att bevaka den på att abdikera från uppdraget att verka som redskap för utkrävande av ansvar”, skriver Nathan Hamelberg.
Med ett och ett halvt år kvar till valet 2022 känns det som om valrörelsen redan börjat. Vi översköljs med beskyllningar från höger och vänster riktade mot vänster och höger och ”negative campaigning” – framhävande av motståndarnas negativa sidor snarare är presenterande av nya egna idéer. Där upphör det vanliga med valtider. Om det något som sticker ut är det att partierna lever i den uppochnervända världen i synen på staten.
Från höger kommer angrepp efter angrepp mot regeringen att staten – som högerpartierna i decennier beskyllt för att vara för stor och ha för mycket makt – gör för lite. Från att det egentligen är regeringen som ska ta ansvar för regionernas hantering av pandemi, till att staten ska rädda energiförsörjningen från den elmarknad som varit avreglerad sedan 1996. Omvänt försvarar sig regeringen med att den inte har makten utan att just marknaden eller kommuner och regioner bestämmer.
I sak är det så klart inte fel att regeringen inte har någon enväldig makt över vård, omsorg eller ens energipolitiken. Men i samtiden har en kultur utvecklats där partier mer än någonsin aspirerar på att få makt utan att vilja ha det medföljande ansvaret. Kritiken om att regeringen inte tar ansvar för coronabekämpningen hade klingat otroligt mycket starkare om de som framförde kritiken bjöd in till partiöverskridande överläggningar om starkare samordning av insatserna. Regeringens försvar likaså.
Det är i dagsläget svårt att se vad till exempel Kristersson tänker sig för regeringsalternativ, dels för att M gång på gång signalerat radikalt olika syn på SD de senaste tre åren, dels för att M i praktiken redan regerar med både SD, i flera skånska kommuner till exempel, och med Mp i huvudstaden. Men det är svårt att inte se det som om oppositionen till höger bundit upp sig till att föra en politik som ligger så nära SD att SD inte kan göra annat än att släppa fram en M-ledd regering 2022, om än med explicita eller implicita krav för detta stöd.
I jämförelse med 2005-2006 när Alliansen sjösattes med M i spetsen och med ett enormt batteri med nya idéer, ändrad strategi och ett helt sätt att beskriva politiken, känns det som om M idag är hunden som svansen SD viftar med; vart och vartannat utspel på sociala medier är sådant som redan tuggats några vändor i den ”Sverigevänliga” sfären på nätet; inte endaste idé känns sprungen ur en egen idé och programutveckling, inte ens M:s nya idéprogram känns nydanande utan snarare som en uppvisning i positionering i relation till en mer högljudd populistisk höger.
Om M bundit upp sig på så vis har S omvänt bundit upp sig vid att på sin höjd vara frasradikala och kritisera politik de själva delvis genomför med stöd från C och L. När högerpolitik och marknadslösningar kritiseras från S är det i mångt och mycket politik man själv regerar på, men den projiceras på oppositionen till höger. Lägg till detta att vi levt ett år i relativ isolering och man får ett klimat där den allra mesta kritik mot och det allra mesta missnöje mot tingens ordning hämtas från grupper och nätverk på internet, från en blogg- och poddosfär med granskande av makthavare på dagordningen till mer konspiratoriskt eller tendensiöst färgade sidor och grupper. Allt med ett evigt pågående skådespel med iscensättande av konflikter, metakritik av hur medierna skildrar det ena eller elfte, en aldrig sinande strid ström av konflikter kring hur allt ifrån hur en presskonferens till en presidentinstallation ska skildras. Så här ett år in i pandemin håller partipolitiken och de medier som är satta att bevaka den på att abdikera från uppdraget att verka som redskap för utkrävande av ansvar för vårt samhälles gemensamma angelägenheter.
En dryg månad in på året och plötsligt finner jag mig sakna en kultur och konst som klev fram så pekpinneartat politiskt att den beskylls för att vara plakatpolitisk – det skulle kanske höja ribban för politiker som idag har så monumentalt svårt att tala klarspråk om vad de ska med makt till.
nathan.hamelberg@opulens.se
