POLITIK. I dag firas Sveriges nationaldag. Med utgångspunkt i den dokumentära tv-serien ”Sverige och kriget” reder Lars Thulin ut begreppen beträffande Sveriges neutralitet under andra världskriget.
”Sverige och kriget”
Den med all rätt hyllade dokumentära tv-serien på SVT, ”Sverige och kriget” har setts av oerhört många. Och diskuterats och debatterats av nästan lika många. Den är en viktig historielektion och skälen är uppenbara.
Ett är att dessa dramatiska år formade bilden av Sverige, inom och utom det egna landet. Ett annat att det var bråttom att göra serien, för nu försvinner i rask takt de som har egna minnen av den tiden.
Skaparna av serien berättade i en intervju att ett tjugotal av de personer som skrivit in för att berätta egna minnen, dog under tiden från brevskrivandet till seriens premiär.
Den fråga som nog mest diskuteras är Sveriges eftergifter – att vi böjde oss för tyskarna med järnmalm till den tyska krigsindustrin och soldattransporter genom vårt land. Och att vi vägrade att med militära styrkor hjälpa våra grannländer. Allt i utbyte mot att vi inte blev anfallna. Detta tas också upp i olika delar av ”Sverige och kriget”.
Några punkter angående neutraliteten
Vad kan säga om denna ”feghet”? Det är både lätt och svårt att ha åsikter. Lätt för att ingen behöver känna sig trampad på tårna. De ansvariga har ju sedan länge gått ur tiden. Svårt av samma skäl – tuffa frågor, med hopp om ärliga förklaringar och resonemang, kan inte ställas.
Ändå finns punkter värda att ta upp. För skeenden ska diskuteras och värderas i efterhand, det är förutsättningen för att lära något av historien och därmed fatta bättre beslut nu och i framtiden. Samtidigt gäller talesättet att de bästa spelarna alltid sitter på läktarna. Och även sanningen att världen är enkel att förstå när man ser den i en backspegel.
Det är sålunda lätt att veta vad vi borde gjort. Efteråt, när vi vet vad som hände. Den lyxen är inte förunnad makthavare i en pågående krissituation utan facit. Då kan beslut bara fattas på de uppgifter som finns att tillgå i den stunden. Vilka sällan är heltäckande eller helt sanna. Ändå måste beslut tas. Att inte göra det blir också i praktiken aktiva beslut som kan få långtgående konsekvenser.
Den stora frågan angående Sverige och kriget
Så var Sverige, jämfört med andra länder i främst Norden, fegt under andra världskriget?
För att försöka svara på den frågan måste vi först inse att vi hade en unik ställning. I princip kunde vi välja om vi ville dras med i kriget eller inte. Eftergifter – vi skonades. Vägran att ge efter – stor risk för ockupation. Det läget gällde inte för Danmark, Finland och Norge. Och mig veterligen inte heller för något annat europeiskt land som Tyskland lade under sig. De blev anfallna, punkt slut.
Om någon anser att Sverige var fegt måste denne veta hur övriga länder i Norden agerat om de fått samma val som vi. Ingen kan i dag säga hur dessa våra grannar hade valt om de stått vid den korsvägen. Frågan är hypotetisk för det finns, mig veterligen, inga parallella verkligheter.
Samlingsregeringens valmöjligheter
Så vad stod vår samlingsregering inför? Följderna av en eftergift var ganska lätta att förutse. Det betydde i stort sett att livet fortsatte ungefär som vanligt. Valet av krig skulle kunna innebära att tiotusentals svenskar dödades, infrastruktur förstördes och att vi skulle regerats med järnhand av en nazistisk regim mer fasansfull än något som dittills skådats.
Detta fanns i vågskålen. Till skillnad från vad många debattörer tycks tro är det ganska sällan vi har bra och dåliga alternativ att välja mellan. Utan alltför ofta två dåliga. Då gäller att välja det minst dåliga.
Å andra sidan, Sverige var ett till ytan stort land med något som ändå liknade en krigsmakt. Att ockupera vårt land hade krävt avsevärda resurser från en angripare. Om vi hade valt krig hade Tyskland kanske fått mindre kraft till andra erövringståg och kriget slutat tidigare. Fast återigen, det fanns inga givna svar på den frågan 1940.
Ytterligare ett å andra sidan-argument är att med Sverige i neutral position blev landet en räddning för många som flydde från sina ockuperade länder. Det räddade många liv. Det hade inte skett vid en ockupation. Det är ytterligare en faktor i en knepig ekvation.
En personlig reflektion
Personligen tänker jag ibland på frågan i en filosofisk, egoistisk och kontrafaktisk mening. Min pappa förlades 1941, 19 år gammal, i Värmland med norska gränsen inom synhåll. Han beskrev senare sitt kompanis läge som kanonmat. Det var de som skulle mejas ner först om nazisterna valde att välla in över gränsen. Men nu kunde han och hans kamrater i stället i skydd av mörker och täta skogar hjälpa åtskilliga norrmän över gränsen.
Om Sveriges regering hade valt kriget hade min pappa förmodligen hört till de stupade. Då hade jag inte fötts tretton år senare. Tankegången är givetvis i det stora perspektivet helt irrelevant. Om jag inte fötts hade Sverige som nation ändå klarat sig hyfsat från 1954 och framåt. Men tanken finns ändå där.
Lärdomar att dra
Vad finns det då för lärdomar att dra av allt detta? Förmodligen att inget land någonsin mer ska behöva stå inför detta val. Fast för att det ska uppfyllas måste krig, även väpnad konflikt och ”militär specialoperation”, aldrig mer inträffa. Det är dessvärre en orealistisk förhoppning. Med tanke på dagens geopolitiska situation har vi inte lärt oss särskilt mycket.
Därför ska vi måhända vara försiktiga med att peka finger bakåt i historien när vi tryggt sitter med facit i handen, överlyckliga för att vi själva slapp fatta de svåra besluten och ta ansvar för konsekvenserna.
lars.thulin@opulens.se
