Vådan av att tjäna två herrar samtidigt

Krönikor.
Vådan av att tjäna två herrar, rött block, blått block, ångest
Digitalt montage: Opulens.

LÄRDOMAR. ”Vad är läxan dessa fyra tilltufsade partier bör dra av valet 2022? Den första är att aldrig tjäna två herrar med olika agendor och viljor. Den andra är att det där med att hålla löften är tramsigt.” Lars Thulin finner likheter mellan de fyra partier som förlorade valet.

Ett fint kinesiskt ordspråk säger att det är omöjligt att tjäna två herrar samtidigt. De fyra politiska partier som procentuellt sett förlorade mest i riksdagsvalet nyss borde lyssnat på denna sanning. Låt oss syna detta lite tillspetsat. Vi börjar längst vänsterut.

Tanken var att Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar skulle bli en tuffare och mer ungdomlig ledare än timida företrädaren Jonas Sjöstedt. Därför trodde partiet att hon kunde hitta nya väljare. Vilka var de gamla? Jo, de som är marinerade i 1968 års ideologi. De käkar oändligt mycket linsgryta, tar lådcykeln till måttligt betalda jobb i offentliga sektorn och anser att USA/Nato ensamt är skyldigt till allt dåligt som hänt sedan inlandsisen smälte.

Nu siktade man på jobbare som tröttnat på S och gått till SD. Dadgostar for land och rike runt i hjälm och gul skyddsväst. SD-killarna uppskattade nog en ung och snygg tjej som var rapp i käften. Men samtidigt älskade de att lägga halva grisar på tändvätskeosande grillar och sina bensinslukande jättebilar ännu mer. De tyckte vi skulle gått med i Nato för länge sedan och att denna allians borde bomba skiten ur Ryssland i Ukraina.

Hur fick V ihop det där? Inte alls. Alla var missnöjda.

68-falangen var besvikna på att V i princip skrotade sin gröna profil för att inte skrämma bort köttfrossarna med sina stora bilar. Medan de SD-väljare som kunde valt Nooshi blev förbannade då hon sade nej till Nato och därför drog slutsatsen att hon ändå inte gick att lita på.

KD var helt enkelt snällt.

KD-ledaren Ebba Busch hade liknande problem. Hennes trogna var fromma kristna, främst i Småland. Väljare som tidigare skulle kunnat offra sina liv för idolen, den förre partiledaren Alf Svensson. De älskade partiet för att det var kristet och stod för de mjuka värdena i livet. KD var helt enkelt snällt.

Fler väljare behövdes. Krutet lades på dem, främst kvinnor, som tyckte som SD. Men skrämdes av partiets grabbiga, skräniga och arroganta stil. Men om bara KD blev SD light skulle dessa oroliga själar rösta på Busch. Politiken anpassades därefter.

Det gick – inte. Många av de fromma blev skrämda och nobbade KD. Tidningarna fylldes av djupt troende som inte kände igen de hårda tonerna från sitt forna parti, Alf Svensson var en av dem.

De väljare med SD-sympatier som såg KD som SD-light, vande sig allt mer vid Jimmie och drog slutsatsen att han inte var så farlig. Så de röstade på originalet, SD, istället för på en blek kopia. Många frågade sig varför Kristdemokraterna behövdes. Så kristet var ju inte partiet längre och demokratiskt var även Sverigedemokraterna, i alla fall utifrån namnet.

Liberalerna hade en jättespricka innan de började leta efter nya väljare. Efter valet 2018 utkristalliserade sig två falanger. En som stod för de gamla fina liberala värdena som innebär frihet och öppenhet. Samt en obrottslig tro på den parlamentariska demokratin.

Men sedan fanns en inriktning som såg en ännu värre fiende – socialdemokraterna. Dessa liberaler ansåg att S var så farliga att L hellre borde samarbeta med ett parti som sagt att de hatar liberaler, vilket socialdemokrater inte gör, nämligen SD . För det var S och Folkpartiet som i dragkamp byggde det moderna Sverige. Medan högerpartiet, föregångarna till M, var upptagna med att försöka hindra allmän rösträtt. Men nu var S spöket med stort S. Den SD-vänliga falangen vann.

En tidigare ledare, Bengt Westerberg, lyfte en gång partiet så mycket att bedrifter av den typen allmänt kallas Westerberg-effekt. Han var mycket kritisk till SD-falangen. Han gjorde klart att han inte skulle rösta på sitt gamla parti. För han såg SD som L:s huvudmotståndare. Motståndet minskade inte då SD i sin tur gjorde det än tydligare att just liberalismen var deras största fiende.

Köp Poeter mot krig!

Stöd Ukrainas folk - Köp Poeter mot krig! 68 kr
Läs mer

Partiet var länge uträknat med drygt två procent i opinionsmätningarna. Då kastade L in en ny ledare, Johan Pehrson, en mysfarbror som älskade varmkorv. Han lovade högtidligt att SD kunde lita på Liberalerna. Han skulle minsann hjälpa liberalhatarna SD till makten.

L klarade sig med minimal marginal. Förmodligen med hjälp av stödröster kom man 0,4 procentenheter över spärren. Kanske köptes de sista rösterna med gratis varmkorv. Då slängde nog den gemytlige korvgubben även på en klick räksallad.

Centerpartiet gjorde samma misstag med två herrar. De övriga borgerliga partierna, M, KD och L bröt ju alla det högtidliga löfte som alla fyra i alliansen gav 2018: att aldrig samarbeta med SD. Att tre sedan svek löftet orsakade sprickor i främst KD och L. M har uppenbart inga problem med ett rejält löftesbrott.

C:s problem blev omvänt. För man stod för ett löfte. En egenskap som är ovanlig idag. För att inte hamna i SD:s värld bytte C sida. Vilket ledde till en spricka, helt likvärdig den som drabbade L. Partiet tappade röster och ledaren mordhotades.

Vad är läxan dessa fyra tilltufsade partier bör dra av valet 2022?

Den första är att aldrig tjäna två herrar med olika agendor och viljor.
Den andra är att det där med att hålla löften är tramsigt. Väljarna bryr sig inte, minnet är kort. I slutändan avgör bara omsorgen om den egna plånboken.

ANVÄND DENNA! LARS THULINlars.thulin@opulens.se
LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr