HISTORIESKILDRINGAR. “När populärkulturen försöker lägga det förflutna till rätta för politiska eller ideologiska syften bör vi lyssna på de historiekunnigas invändningar”, skriver Lars Anders Johansson.
Den norska dramaserien “The Atlantic Crossing” har blåst nytt liv i debatten om hur filmmakare begår våld på historieskrivningen. Hur historiskt korrekt måste en spelfilm eller en tv-serie på ett historiskt tema egentligen vara? Det finns inget givet svar. För den historiskt bevandrade, som läst historia på universitet eller bildat sig genom omfattande självstudier, kan det vara plågsamt att ta del av populärkulturella skildringar av historiska skeenden. Åtminstone om man har svårt att hålla isär fakta och fiktion.
I den påkostade norska dramaserien framställs det som att den norska kronprinsessan Märtha utövade ett avgörande inflytande på president Roosevelts beslut att gå in i det andra världskriget, något som saknar historiska belägg. Detta har föranlett kritik mot serien, som anklagas för historieförfalskning. Liknande kritik har framförts mot Netflixsuccén “The Crown”, om det brittiska kungahuset.
Historienördar som klagar på ackuratessen i spelfilmer och tv-serier avfärdas ofta som torrbollar som inte kan se underhållningen för vad den är. Nog måste man kunna se en serie som “Vikings” utan att behöva ondgöra sig över att Rollo inte var bror till Ragnar Lodbrok, och att ingen av dessa närvarade vid plundringen av Lindisfarne. Eller att Uppsala inte heller på 800-talet låg i ett dramatiskt norskt fjällandskap med höga vattenfall. Till en serie som “Vikings” bör nog den historiskt intresserade snarare förhålla sig som den förhåller sig till “The Lord of the Rings” och annan fantasy.
Men kraven på historisk korrekthet i populärkulturella skildringar av historiska skeenden bör inte avfärdas alltför lättvindigt. För även om det knappast går att begära att Hollywood ska gå i takt med den aktuella forskningsfronten i varje avseende har populärkulturens framställningar av det förflutna en stor påverkan på hur många av oss uppfattar historien. Med denna makt över vår omvärldsuppfattning följer också ett ansvar.
Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden, den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna. Så lyder ett slagord från det regerande partiet i George Orwells dystopiska framtidsskildring 1984. Genom att lägga det förflutna till rätta kan dagens makthavare rättfärdiga dagens politik och framtida målsättningar. Om det förflutna framställs som en förlorad idyll kan människor motiveras att försöka återskapa den. Om det förflutna framställs som en mardröm kan vi förmås att agera för att motverka sådant som påminner om gångna tider.
För auktoritära och totalitära politiska rörelser har makten över historieskrivningen varit lika central som makten över språket. Genom att beröva människor deras historia berövas de ett sammanhang och en identitet som kan konkurrera med den roll som makten har tilldelat dem. Styrningen kan vara mer eller mindre subtil. Från talibanernas sprängningar av medeltida buddhastatyer eller nazisternas famösa bokbål till styrning av statliga bidrag till sådana kulturyttringar som passar den politiska maktens narrativ.
I Kina är det förbjudet att tala eller skriva om fasorna under kulturrevolutionen 1966-1976 eller om massakern på Himmelska Fridens torg 1989. Det passar inte den sittande regimens narrativ. I Ryssland har minnet av Stalintidens fasor fått ge vika för en ny hjältekult med resningar av nya statyer föreställande den “röde tsaren”. Forskare som arbetar med att kartlägga tidsperiodens brott mot mänskligheten har utsatts för politiska påtryckningar.
En av de stora fördelarna med att leva i en demokrati är möjligheten att rösta bort politiska makthavare om de inte sköter sig. De stora fördelarna med att leva i en liberal demokrati är att majoritetsväldet begränsas av ett skydd för individuella fri- och rättigheter, vilket möjliggör till exempel en fri press och och oberoende forskning. I ett sådant samhälle är det svårare för den politiska makten att ta kontroll över historieskrivningen.
Men vad spelar det för roll om vi har en hel armé av kunniga och skickliga historiker vid våra institutioner om allmänheten likväl får sin bild av det förflutna tillrättalagd genom populärkulturens falsarier?
Debatten om hur historien framställs på vita duken är inte ny.
Någonstans måste vi som publik också kunna ställa krav på den historiska ackuratessen i populärkulturen. Åtminstone i de historiska skildringar som gör anspråk på att skildra verkliga historiska skeenden. De flesta kan nog hålla isär skildringen av nordborna i Vikings och den verkliga historien. Värre är det med framställningen av det brittiska kungahuset i The Crown, som gett miljoner Netflixanvändare en stundtals tillrättalagd bild av 1900-talshistorien. I den senaste säsongen har bland annat skildringen av premiärministern Margaret Thatcher och framställningen av prins Charles relation med prinsessan Diana varit ifrågasatta. Det har talats om att serien förändrat synen på monarkin i Storbritannien.
All historia är samtidshistoria, slog den italienske filosofen och liberalen Benedetto Croce fast i polemik mot tidens tendens att betrakta historiska skeenden ur ett förment vetenskapligt, systemperspektiv. Croce menade att all historieskrivning präglades av samtidens problem och föreställningar. Det torde i lika mån gälla populärkulturens framställningar av det förflutna.
Debatten om hur historien framställs på vita duken är inte ny och dagens anpasslighet till rådande ideal kommer sannolikt att ge vika för en annan i morgon. Under det kalla kriget spelade Hollywoodfilmerna en central roll i att föra ut den amerikanska självbilden över världen. I dag finns en stor, statlig, kinesisk filmindustri som pumpar ut historiska filmer med kommunistpartiets önskade bild av det förflutna.
När populärkulturen försöker lägga det förflutna till rätta för politiska eller ideologiska syften bör vi lyssna på de historiekunnigas invändningar. Kritiken från fackhistoriker och självlärda nördar ska inte avfärdas, utan lyftas fram. Diskussionen om den historiska korrektheten i en film eller tv-serie kan vara vägen till ett verkligt historieintresse. Den som väljer att söka sig vidare, bakom de tillrättalagda klichéerna, kommer dessutom sannolikt att upptäcka att den verkliga historien inte är mindre dramatisk, upprörande, engagerande eller roande än filmversionen. Verkligheten överträffar som bekant oftast dikten.
larsanders.johansson@opulens.se
