IDENTITETSPOLITIK. “Vi ser aldrig de andra om vi bara ska titta på några identitetskopplade privilegier vi ständigt förutsätts ha. Vi ser aldrig sammanhangen om de där fördelarna sägs vara universella”, skriver Nathan Hamelberg.
Kan vi börja checka våra förutsättningar? Eller, hitta alternativ till att ständigt tala om privilegier i politik? Ett privilegium betyder ordagrant en exklusiv rättighet som ges till en viss person eller grupp av staten eller annat organ som kan utdela ett sådant. I den politiska debatten används det till vardags på ett sätt som jag ofta uppfattar som kontraproduktivt. Om syftet är att bidra till mer jämlikhet så tror jag det sättet att tala ibland riskerar att människor vänder sig mot ökad jämlikhet snarare än tvärtom.
Så många gånger har jag stött på memes som ironiserar över privilegier, eller snarare ”white privilege”. Det är inte sällan memes som, precis som begreppen de angriper, vällt över från ett pågående kulturkrig i USA. En bild på en uteliggare som är vit som ligger utslagen på en parkbänk med texten ”white privilege”. Även om jag med lätthet skulle kunna påpeka att den personen på grund av sin vithet till skillnad från någon som identifierades som mexikansk sannolikt inte skulle riskera att kastas ut av USA:s immigrationsmyndighet ICE så pekar den ju på svagheten i privilegiebegreppet. Den pekar på särskilda rättigheter, men talar så lite om utsatthet. De förmodade privilegierna har inte skyddat personen från det den är utsatt från och i en samtid där snart alla ser sig som hotade eller som offer provoceras folk av att få höra att de har särskilda rättigheter som inte hjälpt dem. Det är inget fel på en själv för att man är ett offer i en situation, relation eller under omständigheter, det är fel på situationen, relationen eller omständigheterna.
De flesta upplever nog inte att samhället i praktiken är meritokratiskt.
Att be folk ”checka sina privilegier” är intuitivt rätt hopplöst; att ens kunna veta vad man själv har för fördelar i jämförelse med andra kräver att man faktiskt vet hur andra har det. Vilket jag faktiskt inte tror folk gör. Det är helt klart min erfarenhet av att arbeta med ungdomar i väldigt olika områden. Så vänd på det – ”se andra”. Uppmana folk att inte bara se på sig själva, utan till att se andras villkor, behov, förutsättningar, relativa enkla eller svåra sits och så vidare är bättre. ”Dina privilegier” har kommit att bli en lista av saker som folk ska kunna veta på förhand. Hur man lätt ska kunna kategorisera sig själv utifrån identitet som hudfärg, kön, sexualitet, könsidentitet och eventuellt klass och så vidare. Och därmed fastslå att man själv har fördelar. Men fördelar i jämförelse med vem? Vi ser aldrig de andra om vi bara ska titta på några identitetskopplade privilegier vi ständigt förutsätts ha. Vi ser aldrig sammanhangen om de där fördelarna sägs vara universella. Och framförallt, de identitetskategorier som är i ropet i politiken säger väldigt lite om en individs erfarenheter av psykisk sjukdom, fattigdom, utsatthet för våld eller missbruk, utan bara om vad den identifieras – ses som – utifrån.
Vi lever i ett samhälle som är nominellt meritokratiskt, det vill säga att alltifrån antagningar till utbildningar eller utlysande av tjänster förväntas baseras på meriter och kvalifikationer. Självklart har folk då svårt att se att just de skulle vara ett korrupt undantag från det enbart i kraft av sin identitet. De flesta upplever nog inte att samhället i praktiken är meritokratiskt, allt ifrån bostäder och förmögenheter till grundskoleutbildningar är inte rättvist fördelade. Men den vanligaste korruptionen är nog ändå vänskapskorruptionen, att vi bedömer folk olika just beroende på om vi känner dem eller inte och kanske faktiskt ger dem fördelar som inte bygger på att de är mer kompetenta utan på att vi känner tillit till dem. Eller att personer med breda nätverk har fördelar i jämförelse med individer som få känner till.
Talet om privilegier är så tydligt en del av den politiska kulturen i USA, där orättvisor ständigt ska kopplas till rättigheter. Om människor bara har lika rätt inför lagen så kommer allt lösa sig. På liknande sätt ses diskriminering eller förtryck som boven som ligger bakom alla orättvisor. Men det är ett rätt tvådimensionellt sätt att beskriva orättvisor. Vi behöver använda fler ord, från exploatering, marginalisering, alienering, superexploatering, kommodifiering, gentrifiering och en massa andra begrepp som inte pekar på vad lagen gör. Lagen kan på en och samma gång vara glasklar beträffande att alla ska ha lika rättigheter och samtidigt vara likgiltig inför om folk har det för djävligt. Lagen, som “i sin majestätiska rättvisa förbjuder såväl de rika som de fattiga att sova under broar, tigga på gatorna och stjäla bröd”, som Anatole France uttryckte det i Den röda liljan.
Sättet att ständigt beskriva det ena eller andra som en rättighet snarare än att tala om möjlighet leder ofta fel. Och än mer – det förändras över tid. Om någon säger ”heteroprivilegier” så tror jag få tänker på vilka faktiska rättigheter som är förbehållna den som lever heterosexuellt, utan mer allmänt att heterosexuella har det bättre än homosexuella i det här samhället. Något som nog stämmer på gruppnivå, men för bara några årtionden sedan handlade det enligt lagen om just rättigheter. Att en rad saker, från rätten att skaffa barn tillsammans eller ingå äktenskap, var förbehållna heterosexuella.
Om man bara ser till rättigheter så har hbtqia-rörelsen ( i Sverige varit en makalöst framgångsrik rörelse, men betyder det att bigotta attityder till homosexualitet eller transpersoner är borta? Knappast.
Det påminner om vad USA:s medborgarrättsrörelse ställdes inför vid 1960-talets mitt. I takt med att formella rättigheter uppnåddes – förbuden mot rassegregation och rasdiskriminering och Voting Rights Act från 1965 – så blev det allt svårare att vinna stöd från många vita liberaler som innan hade stöttat medborgarrättsrörelsen. Nu är det lika regler för alla spelare i Monopolspelet, nu får ni sluta klaga om ni förlorar, typ. Istället för privilegier, rättigheter, diskriminering, kan vi – åtminstone oftare – tala om möjligheter, förutsättningar, resurser, makt, omfördelning?
nathan.hamelberg@opulens.se
