LÅTSASDEMOKRATIN. “Finns det någon i Natos ledning som på allvar tror att Erdoğans Turkiet skulle förhålla sig lojalt mot den övriga Natoalliansen om den utsattes för ett avgörande hot?” Thomas Notini menar att det är Nato som borde sätta press på Turkiet och inte tvärtom.
I portalparagrafen till ”The North Atlantic Treaty”, Natos konstitution, läser man följande stolta och förpliktande deklaration från medlemsstaterna:
”They are determined to safeguard the freedom, common heritage and civilisation of their peoples, founded on the principles of democracy, individual liberty and the rule of law.”
Med andra ord, man förbinder sig att försvara demokratin och vad som ovillkorligen hör därtill: rättsstatlighet, fria och oberoende medier, oberoende rättsväsende, yttrandefrihet och ett parlamentariskt system med fria och allmänna val.
1952, tre år efter att organisationen grundats, blir de två forna fienderna Grekland och Turkiet medlemmar. Grekland har under kriget varit ockuperat av Tyskland. Turkiet, som under första världskriget stått på den tysk-österrikiska centralmaktens sida, har under andra världskriget varit neutralt men efter påtryckningar från Stalin – om att upplåta Bosporen och Dardanellerna för att sovjetiska fartyg, civila såväl som militära, skall få fri passage till Medelhavet – blivit välkomnat in i den västliga försvarsalliansen.
1967 blir Grekland efter en statskupp hux flux en militärdiktatur, med en sådan regims alla kännetecken och specialiteter: massarresteringar, tortyr, tystade medier, medborgares flykt till fria länder etc. Allt med USA:s och västalliansens tysta stöd. Sju år senare, när en skjutgalen grekcypriotisk före detta journalist vid namn Nikos Sampson leder en statskupp på Cypern med syfte att ansluta Cypern till Grekland, tycker USA och västalliansen att det får räcka och understöder såväl Sampson-juntans som Aten-juntans fall. Turkiet ockuperar norra Cypern – också detta med USA:s och Natos goda minne – och skapar en konflikt som ännu, snart femtio år senare, inte är löst.
Om Turkiet 1952 uppfyllde Natostadgans krav? Vittnesbörden om det armeniska folkmordet 1915 fanns naturligtvis sedan länge i den västliga alliansens medvetande, liksom välgrundade uppgifter om senare förföljelser och trakasserier mot kurder och kristna minoriteter, men man valde skygglapparna och dövörat. Möjligheten att få upprätta flygbaser vid Turkiets östra och södra gränser vägde tyngre.
Men sedan nästan tjugo år heter Turkiets ledare som bekant Recep Tayyip Erdoğan, en man som utan statskupp och med hjälp av demokratins självmordsklausul – mandatet att avskaffa sig själv (jämför Tyskland 1933, Italien på 1920-talet) – har åstadkommit, steg för steg, vad statskupper normalt åstadkommer abrupt och med militära medel. Under hans ledning har Turkiet blivit ett land med tvångsnedlagda tidningar och tystade etermedier. Där finns fängelser fyllda av politiska motståndare, regimkritiker, journalister, författare, intellektuella. Det har blivit ett land där man aktar noga på vad man säger och till vem.
Utan några märkbara invändningar från Nato har Erdoğans armé bombat kurdiska städer och byar i grannlandet Syrien, och han tillkännager sin avsikt att göra det på nytt – samtidigt som han i den pågående konflikten om Natos utvidgning håller Sverige och Finland som gisslan i sina försök att få hela det västliga Europa att böja sig för sina krav om diverse ”erkännanden” och ”försäkringar”; att de utlämnar namngivna kurder, utan bevisning anklagade för terrorism, till Turkiet, och så vidare.
Erdoğan håller sig förvisso med många hatobjekt, men till de mest säregna hör Fetullah Gülen, den liberale muslimske humanisten som ursprungligen var hans vän och politiske meningsfrände. Det som från början förenade dem båda var kärleken till islam. I det tidigare kemalistiska styret, som var ett arv från statsgrundaren Atatürk, hade det upprätthållits en religionsfientlig agenda. Den påminde om den sovjetiska och hade på olika sätt drabbat både islam och de kristna minoriteterna. Inga religiösa symboler, inklusive klädedräkt, hade varit tillåtna i det offentliga rummet. Koranskolor hade varit förbjudna; böneutrop hade varit tillåtna, men inte på arabiska utan bara på turkiska. En grekisk-ortodox teologisk akademi på ön Halki hade stängts. Etcetera.
Gülen och Erdoğan gick hand i hand i strävan att återge islam en tydlig och positiv roll i det turkiska samhället. Men redan här torde deras uppfattningar ha börjat gå isär. Erdoğans mål var, och är, ett statsskick helt grundat på islam; Gülen och den rörelse han grundade, ”Hizmet”, (”Tjänst”), som inte är ett politiskt parti, verkar för islam inom ramen för en sekulär stat, för bred bildning och skolning (inte enbart religiös), för religiös tolerans och dialog mellan religionerna. (För den som vill veta mer om Gülen och hans rörelse rekommenderas M. Hakan Yavuz, ”Toward an Islamic Enlightenment. The Gülen Movement”, Oxford University Press, 2013.)
Erdoğans närmande till Putin och Ryssland kan knappast vara någon hemlighet för Nato.
Redan 1999 gick Gülen i exil i USA, men han och Hizmet har alltsedan dess fått klä skott för allt mellan himmel och jord. När en korruptionsutredning mot Erdoğans regeringsparti AKP startade 2011 anklagades Gülen och även CIA för att ligga bakom.
Gülen och Hizmet fick också skulden för det absurda militärkuppförsöket 2016, som var över på några få timmar men som ledde till att flera tusental påstådda eller verkliga Hizmetanhängare bland akademiska lärare, domare, högre statstjänstemän och praktiskt taget alla samhällsviktiga områden kastades i fängelse. (Hur lyckades man fylla dessa luckor?)
Erdoğan kräver förstås sedan länge av USA att Gülen utlämnas till Turkiet, men det kravet infriades inte ens under den uttalat Erdoğanvänlige Donald Trumps tid i Vita Huset.
Erdoğans närmande till Putin och Ryssland kan knappast vara någon hemlighet för Nato. När Putin 2015 i en TV-sänd ceremoni invigde en ny moské i Moskva, var Erdoğan en av hedersgästerna, sida vid sida med Tjetjeniens egen Quisling, Ramzan Kadyrov – som nu är en medaktör i det Putinska blodbadet i Ukraina. Erdoğans ”medlingsförsök” mellan Ryssland och Ukraina har knappast varit något mer än ett spel för gallerierna.
Finns det någon i Natos ledning som på allvar tror att Erdoğans Turkiet skulle förhålla sig lojalt mot den övriga Natoalliansen om den utsattes för ett avgörande hot? Har det aldrig slagit Jens Stoltenberg att man i dagens Turkiet har med en trojansk häst att göra?
Det är helt enkelt inte läge för att inom Nato sätta press på Sverige och Finland.
Däremot är det läge för Nato att, utifrån klart preciserade frågeställningar om principer och grundvärderingar, sätta press på Turkiet.
info@opulens.se
