När berättelsens makt får politiken att spåra ur

Krönikor.
Konspirationsteorier, Qanon, foliehattar, övertro,
Collage: C Altgård / Opulens.

QANON. ”Att forma samhället efter en utopi är att utgå från det overkliga. Det är att utgå från drömmen om ett samhälle som inte finns,” skriver Michael Nyhaga. Han varnar för den kraft som finns i en stark berättelse och det farliga i tron på utopier. 

Ordets makt är stark. Berättelsen makt är ännu starkare. När jag var tonåring var jag en kort period med i Kommunistisk ungdom, KU, som var dåvarande VPK:s ungdomsförbund. Jag blev av någon obegriplig anledning invald i distriktsstyrelsen. Trots att mina livsprioriteringar bestod av att lyssna på musik och röka hasch. Av någon lika obegriplig anledning tackade jag ja.

Efter redan ett par månader och ett ganska plågsamt styrelseinternat slutade jag i styrelsen. Jag hörde aldrig av mig för att förklara mig utan slutade helt enkelt dyka upp. Det här var innan det fanns e-post och mobiltelefoner så det var lätt att hålla sig undan. Visst, jag förstod behovet av ett rättvist samhälle och minskade sociala klyftor. Det var skönt att befinna sig på vad jag upplevde som den goda sidan. Men jag störde mig på berättelserna. Tanken på Sveriges dåvarande tillstånd som förfärligt. Idén om att världen styrdes av en ond maktelit. Åsikten att en revolution behövdes. Föreställningen om ett färdigt socialistiskt samhälle efteråt.

Jag visste någonstans inom mig att det inte kan finnas ett färdigt samhälle och att det kommer nya orättvisor och samhällsklyftor efter en revolution. Jag visste att någons farmor alltid måste offras när en omvälvande samhällsförvandling sker. När idén om en maktelit som styrde i det fördolda poppade upp bad jag om namnen på de mäktiga företagsledarna och bankirerna i de hemliga sammanslutningarna. Jag fick dem aldrig. Bara några vaga förslag.

När jag några år senare besökte Sovjetunionen tyckte jag efter en vecka där att det var skönt att komma hem till Sverige igen. Hem till mitt land som inte var ett lika utpräglat klassamhälle som det sovjetiska. I Sovjetunionen hade partifunktionärer och militärer privilegier och inkomster som var otänkbara för vanliga medborgare. Dessutom fanns en ständig repressiv övervakning som mer eller mindre omöjliggjorde förändring.

Men bakom den revolution som ledde till sovjetstaten fanns en stark berättelse om gott och ont. En berättelse med en övertygande dramaturgi och utopiska drömmar.

Vi förstår berättelsens makt. Det har blivit allt vanligare att hänvisa till ”narrativ” som en förklaring. Låt höra din berättelse och jag ska säga dig vem du är. Och inte bara personer har numera berättelser. Det gäller även företag, statsledningar och organisationer. Till och med ting kan berätta.

Utopi betyder en plats som inte finns.

Berättelser gör många saker. De skapar gemenskap, väcker känslor och ger mening. De gör det obegripliga begripligt. Om vi till exempel får cancer vill vi inte bara se sjukdomen som resultatet av en slumpmässig mutation. Vi kanske säger att den fått oss att uppskatta livet igen. Att vi behövde bli sjuka för att stanna upp och se vad som är väsentligt. Vi väver in tumören i en berättelse som ska göra lidandet begripligt. I såväl samhälleliga som personliga kriser blir berättelser viktiga.

Den absurda konspirationsteorin Qanon är ett exempel på en politisk berättelse som väcker starka känslor och kan få till synes vanliga medborgare att gå långt över sina moraliska gränser. Färska opinionsundersökningar visar att fler är anhängare av den än vi kanske tror. Det handlar om miljontals amerikaner och en hel del européer.

Den klassiska Qanonberättelsen går ut på att det pågår en dold men intensiv kamp mellan gott och ont. Världen styrs i hemlighet av en sammanslutning av pedofiler och barnätande satanister. Medlemmarna i den så kallade kabalen och deras medhjälpare är demokrater, globalister, vänsterfolk och kulturmänniskor. Men Trump, frälsaren, ska rensa upp i träsket och rädda nationen. Han ska ta över makten och se till att de satanistiska pedofilerna och förespråkarna för globalism och sinnesförändrande vacciner hamnar bakom lås och bom. Det ska ske genom en omvälvande händelsekedja som Qanonanhängarna refererar till som ”stormen” eller ”det stora uppvaknandet”. Efter den revolutionära stormen följer en period av lugn och välstånd. Ett slags tusenårsrike.

I marxism-leninismen motsvaras föreställningen om en avgörande sammandrabbning mellan onda och goda av den socialistiska revolutionen. Konflikten är mellan arbetare och kapitalister, mellan utsugare och utsugna. Tusenårsriket där vi överkommit lidande är det socialistiska paradiset. Det är belöningen för de umbäranden vi kan tvingas gå igenom under revolutionen. Utopin är ändamålet som helgar medlen.

Samhällsfilosofen Popper skilde i monumentalverket Det öppna samhället och dess fiender på styckevis och utopisk social ingenjörskonst. I politikens ytterkanter hittar vi inga reformister. Här finns utopierna och den totala omdaning av samhället som det framtida paradisiska tillståndet kräver. Det handlar om att omstöpa samhället i grunden.

Utopi betyder en plats som inte finns. Ordet kommer från grekiskans topos, plats, med en negation framför. Alltså en icke-plats. Att forma samhället efter en utopi är att utgå från det overkliga. Det är att utgå från drömmen om ett samhälle som inte finns. Att reformera är att förändra samhället utifrån hur det faktiskt ser ut.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Sedan Aristoteles i ”Om diktkonsten” på 300-talet före Kristus – och efter 1300-talet för oss européer när vi återupptäckte hans skrifter – fastslog hur en berättelse bör struktureras har ett sätt att berätta dominerat. Vi har en introduktion av karaktärer och konflikt, en upptrappning av konflikten fram till en punkt utan återvändo, en vändpunkt som ofta består av en strid och slutligen ett lugn efter stormen. Så har den gyllene standarden för spänning och berättande sett ut sedan Aristoteles och förmodligen ännu tidigare. Vare sig det gäller en västernfilm eller en grekisk tragedi.

Om den politiska berättelsen består av en kamp mellan gott och ont väcker den starka känslor som kan slå över i våld. Till våldet bidrar att det oftast handlar om en kamp som bara vissa ser (Om alla såg den skulle den ju inte finnas eftersom det goda skulle segra). När så få ser hur det verkligen ligger till behövs en kraftig medicin för att de mångas ögon ska öppnas.

Högerpopulisternas berättelse har en stark konflikt. Vårt land och vår kultur är i akut fara. Kriminella invandrare håller på att ta över. PK-eliten har byggt en förtryckande  åsiktskorridor. Radikala åtgärder behövs för att rädda landet och kulturen. De nödvändiga och stora förändringarna av samhället drivs av hjältefigurer som exempelvis Jimmie, Kingen, sha la la la la. Men efteråt – när vi tuktat akademin och medierna och kastat ut invandrarna – väntar en period av relativt lugn och välstånd.

Jag har länge undrat över hur partier som SD kan uppbåda så mycket känslor, kraft och energi från sitt fotfolk på nätet. Jag har förskräckts av det tilltagande högerextrema våldet. Jag har likt många andra fascinerats av bekanta som radikaliseras eller hur vanligtvis förnuftsstyrda människor kan börja omfatta helt irrationella konspirationsteorier. Jag tror jag ser åtminstone en del av förklaringen nu. De har en stark berättelse.

<b>MICHAEL NYHAGA</b><br /> info@opulens.se
MICHAEL NYHAGA
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr