När förtrycket blir till ett personligt problem

Krönikor.
Montage: Opulens. (Bildkälla: Pixabay.com)
Montage: Opulens. (Bildkälla: Pixabay.com)

REVOLUTION. ”Folkets längtan efter frihet kan i det långa loppet inte slås ner”, lyder ett numera bevingat citat av Olof Palme. Men stämmer det? Lasse Ekstrand funderar över de inställda upprorens djupdimension.

En mig närstående undrade om inte min mamma, död i cancer för trettiosex år sedan, är den människa som påverkat mig allra mest i mitt liv. Jag knyter ju ofta an till henne. Till och med citerar henne ordagrant. Och nog påverkade denna ovanligt kloka kvinna mig mycket och bestående, utan att jag som halsstarrig son fattade det. Men jag vägrar därför att postumt kalla mig ”modersbunden”.

På nära håll kunde jag studera, först långt senare klä det i insiktens ord, vad som utmärker en lojal socialdemokrat. Lojal i vått och torrt. En lojalitet som inget rubbar. Men mamma var därför inte mjäkig. Jag minns hur hon reagerade på Ingvar Carlsson, ännu inte partiledare, när han gästade kvinnoklubben i Sandviken. Och uppträdde insmickrande, tillgjort. Sådant tyckte hon inte om. Människor skulle inte ”göra sig till”.

Jag är likadan. I mamma urtypen, den typiska, för att inte säga klassiska reformisten. Villkoren för de ”sämst ställda” i klassamhället måste förbättras. Det man kan göra för att förbättra och underlätta, det måste man göra. De små stegens politik, till gagn för de många, mot ett rättvisare samhälle. I denna övertygelse arbetade hon aktivt och konkret med olika projekt. Särskilt när det gällde arbetarkvinnorna. Mamma var nämligen ingen medelklassig munvädersfeminist. Hon möjliggjorde till exempel husmoderssemestrar och arrangerade klädmässor med plagg till överkomliga priser.

Reformisten är ingen revolutionär. Varför tas då inte steget från underlättande förbättring till mer radikal systemförändring? Varför inte angripa det ”onda” vid roten? Varför låta klassamhället förbli orubbat? Jag har försökt lyfta en teori om att det är mindervärdeskänslan som blockerar det stora steget. Syftande på den underordnades psykologi eller undermedvetna. Förtrycket internaliseras och förvrängs. Blir till ett personligt problem. De politiska implikationerna omedelbara.

Du undgår inte att känna dig underlägsen gentemot den som ”står över” dig. Och du ger dig därför inte på denne.

Mindervärdighetskänslan höll mig inte tillbaka, jag övervann den.

Men varför framkallar inte mindervärdet klasshat, aggressivitet och uppgörelsebehov? Även detta, hatet, kan konserveras i en passiv form. Näven kvar i byxfickan. Eller ta sig ut i avledande manövrar. Läs Folke Fridells träffande böcker om industrins särlingar.

Jag minns, med min bakgrund, min egen mindervärdighetskänsla allra första tiden vid Uppsala universitet. Studentkamraterna belästa och upplysta. Sandvikaren liten, dum och okunnig. Jag gav mig dock själva den på att bli minst lika bra som ”skolljusen” som slog mig på fingrarna så fort de öppnade munnen. Jag läste så ögonen blödde, bok efter bok efter bok. Så i mitt fall resulterade det i en produktiv hållning. Mindervärdighetskänslan höll mig inte tillbaka, jag övervann den. Åtminstone det mesta av den.

Det är riskabelt att generalisera utifrån enskilda fall. Jag förfäktar ju även uppfattningen att mindervärdeskänslan tar sig kollektiva uttryck. Kanske bättre skriva: effekter på en kollektiv nivå. Tillbakahållande, höll på att skriva förgörande, sådana.

Det som hindrar, det är min teori, de socialdemokratiske reformisterna, glöm strebrar och karriärister (den hale Damberg och kompani), att bli revolutionärer är det aldrig erkända att den som dominerar oss också ”har rätt” att göra det. Hur ”vansinnigt” och irrationellt det än låter.

Tanken fladdrar lätt ostyrigt iväg, jag förmår inte strama till tyglarna. Framför mig foton från selektionen på rampen i Auschwitz-Birkenau. Flera hundra människor hålls i schack av ett fåtal beväpnade med några schäfrar i koppel. Ingen bryter sig ut, tar det dödsföraktande första steget.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Jag måste samtidigt vända mig mot själv, inte förhäva mig: ”Vad hade du gjort i samma situation?”

Nazityskland. DDR. Sverige 2022. De många ”vanligas” reträtt och undergivenhet. Jag bortser från de mer aktiva medlöparna, ”småkrypen” som någon sade i DDR.

Det är det inställda upprorets djupdimension jag far efter. Det är dags att på nytt läsa Theodor Adorno om den ”auktoritära personligheten”, för att skaffa mig verktyg. Och de psykoanalytiskt influerade makarna Alexander och Margarete Mistscherlich.

Hos de uppräknade finns den djupt borrande analysen av orättfärdiga samhällsförhållanden, hur de överhuvudtaget kan bestå fast de inte borde – var den ”svagaste länken” sitter. Även Nietzsche-inspirerade Michel Foucault förtjänar att nämnas i sammanhanget.

Filmregissören och dramatikern Rainer Werner Fassbinder fokuserade rädslan som det som hindrar oss, utgör vår värsta fiende. Kanske en nödvändig, men inte tillräcklig förklaring. Vi måste djupare, ned i det undermedvetna.

Jag måste tänka vidare.

LASSE EKSTRAND
LASSE EKSTRAND
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr