När behov står mot marknad

Krönikor.
Refugees and capitalism
”Behovet och kapitalet.” Montage: C Altgård / Opulens

INHUMANT. ”De tillfälliga uppehållstillstånden ska permanentas. Människor ska därmed aldrig kunna landa, känna sig trygga och välkomna. Den integration som politiker så vackert pratar om omöjliggörs”, skriver Anna Sanvaresa om den nya migrationslagen.

 

För nio år sedan skapade Ilmar Reepalus förslag om temporära medborgarskap uppmärksamhet. Trots väntat högerpopulistiskt bifall så minns jag det som att idén ansågs rubbad i övriga läger.

Oktober 2020 berättar sossen Morgan Johansson och miljöpartiets Isabella Löfven om den nya migrationslagen. De är uppenbart nöjda. De har bytt ut ordet ”synnerligen” till ”särskilda” ifråga om skäl, och de har fördröjt den omöjliga tidsramen (sex månader) för att hitta arbete efter gymnasiet till orimliga ett år. SD och Moderaterna rasar. Det enda jag kan tänka på, och som får mig att må illa, är det faktum att de tillfälliga uppehållstillstånden ska permanentas. Människor ska därmed aldrig kunna landa, känna sig trygga och välkomna. Den integration som politiker så vackert pratar om omöjliggörs. Segregationen bjuder oundvikligen in till ökad rasism. I debatten är S och M eniga: Vi måste inse att vi inte kan göra mer. Vi har legat i framkant volymmässigt. Men inte längre, påpekar V: Nu är vi ett av de länder som tar emot minst.

KD föreslår att skrota modersmålsundervisningen. Trots att forskning understryker behovet av densamma och menar att den snarare borde utvidgas. Upprördheten kring rektorn Hamid Zafar som i åratal, under pseudonym, skrivit hatiskt om judar, ensamkommande, kvinnor och hbtqi-personer. Zafar som suttit med i Moderaternas integrationskommission. Ett foto visar Ulf Kristersson och ”Rektor Hamid” leende bredvid varann. Kan nån verkligen vara förvånad? Följer inte allt det här samma uppdelning, utgallring av mänskor?

De som ska orka leva med tillfälliga uppehållstillstånd, eller står inför att deporteras, har inget att säga till om, eftersom de saknar ekonomisk makt. De är, i kapitalets och därmed i politikens ögon, ”onyttiga”. De ska inte få förenas med sina familjer förrän de tjänar in tillräckligt med pengar åt Svea Rike. Politiker vill kalla kniven i ryggen för en morot.

Prova Opulens gratis i en månad!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 45 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

I boken Om man älskar frihet skriver Nina Björk om hur vi utvecklat ett ”kvantitativt och räknande förhållningssätt till värld och medmänniskor”. Vi har härdats av den kapitalistiska utvecklingen, vilket lett till en ”oerhörd diskrepans” mellan samhällets självbild i teorin (solidariskt, demokratiskt, alla människors lika värde) och vad som sker i praktiken. Vad politiken förkunnar står i strid med vad politiken gör (utsätter mänskor för stress och oreparerbara skador, normaliserar mörka strömningar). Det är inte möjligt, menar Björk, att värdera tillit och gemenskap och samtidigt skapa ett samhälle som bygger på konkurrens och klassklyftor. Hon spekulerar i att valet av Trump och den starka högerpopulistiska framväxten ”helt enkelt är att några har börjat säga högt vad vi verkligen gör”.

”Även handlingar, människor eller kultur som är omöjlig att göra vinst på bör ha en plats”, skriver Björk. Det låter som en självklarhet, men politiken – styrd av en kapitalistisk överbyggnad (som drar fascism och patriarkat med sig) – handlar på motsatt sätt. Mänskans erfarenheter, rättigheter, längtan, smärta, osynliggörs när behov står mot marknad.

Vad är det att vara människa och inte känna att du betyder något? Vad är det att vara människa och ha makten att prisge, degradera och utesluta de som inte lever upp till ett påhittat mått? I inledningen av sin bok frågar Nina Björk: ”Bereder vi verkligen väg åt frihet, individens blomstrande och allas lika värde? När gör vi det; när gör vi det inte?”

På nio år har människosynen förändrats brutalt. Fristadsförfattaren Mahdieh Golroo berättar om sina år i iranskt fängelse efter att ha publicerat studenttidskrifter och protesterat mot kvinnoförtryck. Hon säger att vi måste vara mycket vaksamma på vad som smygs in och plötsligt blir vår verklighet. Det kan gå långsamt, det har redan gått alldeles för långt.

ANNA SANVARESA
anna.sanvaresa@opulens.se

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

0 0kr