KARRIÄR. “Både den socialdemokratiska och den liberala självbilden utgår från föreställningen om ett system som gör det möjligt för de bästa att ta sig fram, oavsett bakgrund och förutsättningar”, skriver Lars Anders Johansson.
Meritokratin är en central del i den svenska självbilden. Det gäller inte minst i kulturlivet där alla vill ge sken av att ha tagit sig fram på egna meriter, också de som fötts rakt in i kultureliten.
“Det finns många arbeten som tar tid och som inte genererar snabba pengar. Jag känner massor med kulturarbetare som tvingas leva på sina föräldrars förmögenhet.” Så sade författarinnan Cecilia Gyllenhammar i en intervju i Upsala Nya Tidning 2012 där hon beklagade sig över kulturarbetares hårda villkor. Hon satte därmed fingret på en aspekt som i huvudsak förbisetts i den senaste tidens svenska kulturdebatt om de så kallade “kulturbarnen”.
I Sverige älskar vi att intala oss att vi lever i en meritokrati. Både den socialdemokratiska och den liberala självbilden utgår från föreställningen om ett system som gör det möjligt för de bästa att ta sig fram, oavsett bakgrund och förutsättningar. För socialdemokrater är det demokratin som ska åstadkomma detta, för liberaler är det marknaden.
Meritokrati är ett eftersträvansvärt ideal att sträva mot. Ofta används dock begreppet för att legitimera ens egen position. Det märks i debatten om kulturbarnen, där kulturbarnen själva, det vill säga de som fötts rätt in i kultureliten, inte bara vill hävda att de tagit sig fram på egna meriter, utan att de rentav haft det svårare än andra i kultursektorn eftersom de haft ett arv att göra upp med.
Båda sakerna kan nog stämma. Det var förmodligen inte alltid helt lätt för den unge Sven-Bertil Taube att växa upp i skuggan av den uppburne och folkkäre nationalskalden. Å andra sidan kan man fråga sig om Sven-Bertil Taube hade gjort en lika snabb karriär som sångare och skådespelare utan det berömda namnet. Sven-Bertil byggde dessutom en stor del av sin karriär på att framföra faderns visor, och tog rentav över dennes årliga framträdanden på Gröna Lund i Stockholm, en tradition som fortsatte ända fram till 2018.
Svenskan är dessutom ett litet språkområde.
Därmed inte sagt att Taube inte skulle ha talang eller vara en artist i sin egen rätt. Frågan är dock om han hade fått samma möjligheter att visa vad han går för om han inte via sin börd redan hade befunnit sig i det svenska kulturlivets centrum. Samtidigt kan bakgrunden också ha varit en belastning, inte minst som han fick sitt genombrott strax innan den radikala vänstervågen sköljde över det svenska kulturlivet i slutet av 60-talet. Man kan fråga sig hur stor roll detta spelade för hans beslut att lämna Sverige för en internationell karriär och den relativa anonymiteten i London.
Det kan tyckas lite fånigt att det överhuvudtaget förs en debatt om huruvida det är en fördel eller inte att födas in i den svenska kultureliten. Givetvis är det en fördel att redan från början ha tillgång till de sociala nätverk och kontakter som är en förutsättning för att ta sig fram i den kulturella ankdammen. Svenskan är dessutom ett litet språkområde och antalet positioner i kulturlivet begränsade, vilket gör grindvakterna mäktigare och gallringsmekanismerna hårdare än i exempelvis den engelsk- eller franskspråkiga världen.
Men det finns, som bland andra Expressens kulturredaktör Victor Malm påpekat, andra faktorer som påverkar möjligheterna att göra karriär i kulturlivet: “Man måste ha bra tryck i steget för att komma ikapp de ekonomiskt privilegierade.”
Att satsa på en karriär i kultursektorn innebär ett stort mått av risktagande. Även i en omfattande välfärdsstat som den svenska krävs ofta någon form av privat socialt skyddsnät för att våga lägga ned den erforderliga tid som krävs för att nå elitnivå i ett konstnärligt yrke. Ett alternativ är att som Cecilia Gyllenhammars vänner ”tvingas leva på sina föräldrars förmögenhet”. Ett annat alternativ är att gifta sig rikt och på så sätt skaffa sig en egen kulturmecenat.
En tredje väg är att ta sig in i kretsarna kring de offentliga köttgrytorna. När jag för ett antal år sedan granskade svensk kulturpolitik och mer specifikt produktionsstöd från Statens Kulturråd förvånades jag över hur enskilda utövare tycktes prenumerera på de statliga stöden och beviljas bidrag gång på gång. Särskilt förvånad blev jag när jag noterade att en frekvent mottagare själv satt i den referensgrupp som vid upprepade tillfällen beviljat honom stöd. När jag frågade en då ansvarig person på myndigheten om det inte fanns en risk för jäv svarade denne att det inte var något problem eftersom den aktuella kulturarbetaren lämnade rummet vid de tillfällen då just hans ansökningar diskuterades.
Föreställningen om att Sverige är en meritokrati är en nästan lika stark del av den svenska självbilden som att landet är en demokrati. Här får alla vara med och bestämma och här kan alla bli vad de vill. Ekonomisk forskning visar också att den sociala rörligheten avseende inkomstnivå är högre mellan generationerna i Sverige än i mer hierarkiska klassamhällen som Storbritannien och USA. Men frågan är om detsamma gäller positioner och social status.
Ekonomhistorikern Gregory Clarke vid University of California undersökte i boken The Son Also Rises förekomsten av olika typer av efternamn i den svenska samhällseliten, från 1700-talet och framåt, och kunde konstatera att adliga och latiniserade präst- och borgarnamn var överrepresenterade i högstatusyrken även på 2010-talet, efter nästan ett sekel med socialdemokratisk välfärdsstat. Clarke exemplifierade samhällseliten med bland annat advokater och läkare, men en gissning är att en motsvarande studie av den svenska kultureliten skulle ge ett liknande resultat.
Intressant i sammanhanget är kanske att några av de mest uppburna kulturpersonligheterna från perioden före den svenska välfärdsstatens framväxt kom från mycket enkla förhållanden. Anders Zorn, Sveriges genom tiderna mest framgångsrike och internationellt erkände konstnär, växte upp i Mora som son till en ensamstående bryggeriarbeterska.
Erik Axel Karlfeldt, Svenska Akademiens ständige sekreterare, postum nobelpristagare och den svenska litteraturens gigant fram till modernismens genombrott, kom från en skuldsatt lantbrukarfamilj i södra Dalarna och bytte namn från Eriksson för att slippa förknippas med de urkundsförfalskningar för vilka fadern dömdes till straffarbete på fästning.
Även om dessa exempel säkert inte är representativa visar de att det även runt förra sekelskiftet var möjligt att ta sig fram i det svenska kulturlivet med talang och envetenhet även om man inte föddes som kulturbarn, eller “tvingades att leva på sina föräldrars förmögenhet”.
larsanders.johansson@opulens.se
