SOCIALA MEDIER. Gussy Löwenhielm begrundar fenomenet taggning på sociala medier och vad det betyder för kulturutövare.
Gussy är för övrigt aktuell som utställare på Artportable Showroom, i Stockholm, där han ställer ut tillsammans med Erik Jäderholm och Sofia Reshmi. Vernissagen äger rum i dag. Utställningen pågår till och med den 26 oktober.
TUSEN TAGG!
I dag blir ungefär 7 000 kulturarbetare taggade. Vissa mot sin vilja medan vissa andra ber på sina bara ben för att synas i rätt namnkunniga sammanhang. Och just här befinner sig kulturen i dag. Kippande efter andan där vi på bara knän går vadande i en ankdamm av konkurrens och göder oss genom att låta ljuset landa på någon med en spelad ödmjukhet. Och vi alla gör det. Men kanske är det tags att tagga ned lite.
Ingen tagg
För några år sedan hjälpte jag min vän och tillika dokumentärmakare att slänga ett sista kritiskt öga på den slutgiltiga versionen av hans nya dokumentär.
Det var en fin dokumentär som berörde ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag visste naturligtvis att denna dokumentär skulle bli uppmärksammad och blev därför såklart hedrad när jag fick denna ärofyllda uppgift.
När dokumentären till sist visades på SVT tackade min vän de som hjälpt och stöttat honom i arbetet. Det gjorde min vän på sociala medier. Men mitt namn syntes inte i den digra och namnkunniga listan där man tackar och taggar.
”Vafalls” tänkte jag, som tar till förlegade uttryck när jag blir förbisedd. Jag vädjade till min vän som redan då förklarade att han blev helt stressad av denna ”taggsamhet”.
Jag tog några djupa andetag och förstod relativt omedelbart att förekommandet av mitt namn i detta sammanhang inte skulle göra någon skillnad.
Kan en tagg göra skillnad?
Precis som allt annat i sociala medier blåses våra egon upp till oanade proportioner vilket gör att det sannerligen vore på sin plats att tagga ned en smula. Men det gör vi inte. Utan det här har urartat i så pass hög grad att vi kulturarbetare har fått en skärmtid som överskrider barnens. Deras TikTok-, ”Fortnite”- och ”Roblox”- dränerade hjärnor får våra bekräftelsetörstande och jobbsökande inlägg att framstå som att det är vi som ska ha skärmförbud. Och såklart charmförbud.
Gör taggarna ens någon skillnad?
För den urfattiga kulturarbetaren som med livet som insats försöker försörja sig på sin konst och står helt utan några som helst andra professionella åtaganden gör taggarna absolut det.
Häromveckan gjorde jag ett besök i en ramverkstad. Jag såg en tavla jag gillade och frågade vad den kostade. Svaret blev ”Vad vill du ge för den”? Jag la ett bud och fick svaret att konstnären skulle bli väldigt glad för mitt bud.
Jag köpte tavlan och kände att jag borde tagga henne i sociala medier. Inte för att framhäva mig själv (det gör jag nu i stället) utan för att lyfta fram hennes fina konst. Men det gjorde jag aldrig. Fast det borde jag ha gjort.
Tagga av lite!
Här skulle det absolut ha varit på sin plats att göra det hellre än att sätta ett snabel-a framför Jonas Gardells eller Carolina Gynnings namn. Då handlar det inte längre om att kasta ljus på konstnären på existensminimum utan den inläggsskrivande kulturarbetaren som eftersträvar existensmaximum i sökandet efter bekräftelse.
Så kära Facebookvänner och Instagrambekanta, tagga av lite och lita på att din tid kommer. I vilken skepnad den än må bli.
Tack bästa @opulens för att jag fick skriva denna artikel om missbruket av taggar. Och tack fina @clemensaltgard för ditt skarpa öga när du redigerade artikeln. Och utan dig @stefanbergmark hade det förmodligen aldrig blivit en artikel. Nu taggar jag för mig! @gussylowenhielm
Glöm inte att tagga @gussylowenhielm när du delar det här inlägget! (Reds anm)
info@opulens.se
