HÅRDARE TAG. “När varningar för konsekvenserna av strukturell diskriminering, rasprofilering och kollektiv bestraffning tas upp i debatten dyker sorgligt förutsägbara reaktioner om daltande upp. Men poängen är ju att varningarna inte har något med insatser mot kriminalitet att göra”, skriver Nathan Hamelberg.
Min vän Muhammed, som jobbade som samordnare för fältassistenter, brukade alltid prata om respekt med ungdomar. Om vad de menade med ordet och därför också få dem att tänka på vad de och andra behöver. Rätt många unga, kanske framför allt killar, kan utbrista ”respekt” som en positiv kommentar och uppskattning. Men det är en rätt liten del av vad som ryms i ordet respekt. Ordagrant betyder ju respekt ”se tillbaka”.
Jag fick något av en uppenbarelse när Muhammed gick in och rotade i begreppet. Det är ett ord som så många ser som viktigt och positivt, samtidigt som vi nog menar väldigt olika saker. Att visa respekt är ju något helt annat, snarast att visa hänsyn. Att se tillbaka som i att se den andre, se dennes situation, behov, egenhet eller utsatthet.
Muhammed brukar tala om fyra sorters respekt. Respekt för auktoritet – som i skicklighet, ledarförmåga, kunskap, inte för någon status eller titel i sig. Respekt för (var)andra – som i visad hänsyn för medmänniskor. Respekt utav rädsla – som i att bete sig vettigt enbart utav rädsla för konsekvenser snarare än hänsyn för andra. Samt respektlöshet, som uppenbart inte är respekt men kan vara såväl likgiltighet inför andra som en form av maktutövning eller en kombination av bådadera.
Jag tänker på Muhammeds snack med de ungdomar han arbetat med när debatten om gäng och gängrelaterad kriminalitet pågår. Kriminella gäng visar såväl respekt för dem de ser som auktoriteter som respektlöshet för övrig omgivning. Samt, har en del av sin status baserad på inte bara våldskapital utan även baserad på att de inte visar (respekt baserad på) rädsla.
Det som kan vinnas av att slänga ut ett enormt fiskenät för att fånga några faktiskt kriminella kan ju också skapa främlingskap.
Jag tror inte den synen på respekt kommer som en blixt från klar himmel, utan är något som utvecklas. Men vad värre är: missriktade insatser från samhället kan bidra till att den synen får fäste. När varningar för konsekvenserna av strukturell diskriminering, rasprofilering och kollektiv bestraffning tas upp i debatten dyker sorgligt förutsägbara reaktioner om daltande upp. Men poängen är ju att varningarna inte har något med insatser mot kriminalitet att göra. Att som oskyldig återkommande bli stämplad, misstänkliggjord, stoppad, visiterad och sammankopplad med kriminalitet, av de som ska skydda en från kriminalitet, är något oerhört kränkande. Att samhället gör det är i sig enormt respektlöst. Ser man till hur killar förväntas vara – ”inte ta någon skit”, ”inte vika ner sig” och så vidare – så är det att ladda en krutdurk. Det som kan vinnas av att slänga ut ett enormt fiskenät för att fånga några faktiskt kriminella kan ju också skapa främlingskap inför de som ska skydda medborgare från kriminalitet.
Polisen lyckas så klart inte enbart stoppa eller visitera människor de på förhand vet är skyldiga till brott. Poängen är bara att det bostadsområde någon kommer från eller rör sig i, en plats någon sticker ut på eller ursprung någon har, i sig inte håller som en grund för misstanke om kriminalitet. Att tänka i de banorna är i sig att inte se den andre. Dilemmat är helt enkelt: mot kriminella som beter sig respektlöst mot sin omgivning och samhället måste polisen sätta gränser, det vill säga stoppa kriminella gärningar. Men om det arbetet i sin tur är respektlöst mot omgivningen och delar av samhället så missas målet.
Till de som till äventyrs invänder mot resonemanget undrar jag: hur ser ni på ”knarkskrämman” som sattes in mot knarklangare i Tensta häromåret? Skulle ni själva känna er respekterade om myndigheterna spelade upp ett outhärdligt ljud som får en att fysiskt må illa för att driva bort narkotikahandel där ni bor? Om ja, tror ni att de som tjänar pengar på handeln flyttar medan ni som betalar för att bo där ni bor inte gör det?
Eller ta exemplet med Benjamin Antwi som i fredags släpades ut från ett tåg mellan Köpenhamn och Malmö av flera poliser efter att ha visat sitt körkort. Det vill säga efter att ha gjort precis det som han ombetts göra. På sociala medier skyndar folk att försvara agerandet, moderata riksdagspolitikern Hanif Bali såg till exempel kritik av polisens agerande som en möjlighet att häckla antirasister och insinuera att de har en naiv syn på polisarbete.
I Tove Petterssons studie Polisingripanden vid eget bruk av narkotika (SU 2005) konstateras att vid kroppsvisitationer av misstänkta för innehav av narkotika för eget bruk så är andelen med utomeuropeisk bakgrund som visar sig vara skyldiga efter visitation 24 procent, medan motsvarande siffra vid visiterade med svensk bakgrund var 67 procent. I en majoritet av fallen där människor med svensk bakgrund tas ut för kontroll är misstankarna alltså korrekta, men när det är människor med utländsk bakgrund så är misstankarna ofta felaktiga. Att inte tro att det får konsekvenser för tilliten till samhällets institutioner och samhörigheten med samhället i stort är världsfrånvänt.
Eller annorlunda uttryckt, den som talar sig varm för hårdare tag mot kriminalitet behöver fundera på hur sagda tag ska utformas så att de inte drabbar dem som ska skyddas från kriminalitet. Hur ska de “hårda tagen” utformas för att inte rasera förtroendet för ordningsmakten? Det om något skulle vara en draksådd för framtidens utredningsarbete, i ett läge när uppklarningsprocenten vid gängrelaterade brott redan är skrattretande låg.
En del vänner som gått ut polishögskolan kan lite lakoniskt skämta om kategorierna ”de skötsamma medborgarna” och ”buset” och hur svårt det blir att skydda de förra från de senare om de blandas ihop utifrån fördomar. Annorlunda uttryckt, polisen måste klara av att sätta gränser mot respektlöshet utan att vara respektlös mot delar av det samhälle de är satta att skydda.
nathan.hamelberg@opulens.se
