Julius Caesar räddade mig från samtiden

26 jan 2022
I dagens krönika tar Lars Anders Johansson upp vikten av klassisk bildning. (Montage: Opulens. Bakgrundsbild: “Tusculum-porträttet”, en avbildning av Caesar, utförd under hans livstid. Arkeologiska museet i Turin, Italien. Bildkälla: Wikipedia / Foto: Ángel M. Felicísimo.)

SKOLNING. “Genom en gedigen kunskapsgrund skapar sig individen bättre förutsättningar och en större frihet.” Lars Anders Johansson är kritisk till dagens låga status för den klassiska bildningen vilken bland annat är en följd av politikens prioriteringar.

Jag kan ännu minnas känslan av historiens vingslag när jag hittade det gulnade exemplaret av Julius Caesars Kriget i Gallien på stadsbiblioteket i Gävle. Det var då, under högstadieåren, som jag började forma något som liknade ett klassiskt bildningsideal, men det förstod jag inte förrän långt senare.

Boken var en 1960-talsutgåva med kanvasomslag och den latinska originaltexten på vänstersidorna och den svenska översättningen på högersidorna. Jag hade varit intresserad av historia så länge jag kunde minnas och Julius Caesar hade jag först stiftat bekantskap med i barndomens tummade Asterixalbum. Nu kunde jag läsa hans egna ord, insikten var omvälvande. Den latinska originaltexten kunde jag givetvis inte förstå, men att den fanns där förstärkte känslan av högtidlighet.

Enligt det klassiska bildningsidealet bör man studera de antika klassikerna för att få en grund att stå på. Det finns en pedagogisk poäng med detta. Eftersom kultur- och lärdomshistorien är ett långt samtal fullt av referenser och korsreferenser är det en god idé att börja från början, för att på så sätt få med sig samma referensramar som de senare författarna förhållit sig till.

Ofta när det klassiska bildningsidealet förs på tal invänder någon att detta skulle ha varit exkluderande. Jag håller inte med. Det fanns visserligen en tid då både bildning och utbildning var förbehållet ett litet fåtal. Den tiden är dessbättre sedan länge förbi. I dag kan alla ta del av de stora verken. Förutsättningarna för en egen bildningsresa har aldrig varit gynnsammare.

Arbetarrörelsens pionjärer hade högt ställda ambitioner på området.

Arbetarrörelsens pionjärer hade högt ställda ambitioner på området. Den klassiska bildningen var ett angeläget område. Artur Engberg, ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regeringar, tyckte att det var rimligt att en arbetare skulle lära sig latin och klassisk grekiska, för att kunna ta del av västerlandets nyckeltexter på originalspråk. Det är en ambitionsnivå som känns minst sagt avlägsen i dagens bildnings- och utbildningspolitiska debatt.

Det klassiska bildningsidealet levde kvar fram till mitten av 1900-talet men har sedan dess blivit allt mer marginaliserats. Istället har en nyttoorienterad kunskapssyn blivit dominerande. Enligt denna är kunskap bara värd att inhämta om den har någon påvisbar nytta. Problemet med detta förhållningssätt är att man aldrig på förhand kan veta vilka kunskaper och insikter som kommer att komma till pass senare i livet.

Genom en gedigen kunskapsgrund skapar sig individen bättre förutsättningar och en större frihet. Det var den humanistiska bildningstankens kärna. Dessutom kan kunskap som förvärvats för dess egen skull mycket väl komma till praktisk nytta, om inte annat så för “makten att hålla förtvivlan tillbaka, med stålblanka romarcitat”, som poeten och botanikern Sten Selander skaldade i dikten “En bondestudent”.

Under senare år har vi fått flera indikationer på den klassiska bildningens låga status i det offentliga Sverige. Efter valet 2014 föreslog den nytillträdda regeringen att det offentliga stödet till de svenska kultur- och forskningsinstituten i Rom, Istanbul och Alexandria – en droppe i den statliga kultur- och utbildningsbudgeten – skulle dras in. Efter protester drogs förslaget tillbaka. Hösten 2019 föreslog Skolverket att Antiken skulle strykas ur läroplanen för historia i grundskola. Efter massiv kritik backade myndigheten.

Men även om klassisk bildning står lågt i kurs i det offentliga Sverige lever intresset för antiken fortfarande kvar hos allmänheten. Häromåret gavs Julius Caesars Kriget i Gallien ut på nytt i Åke Fridhs översättning, av Bokförlaget Augusti. Dock utan den latinska originaltexten, vilket kanske är ett tecken i tiden.

Ännu större är intresset för Marcus Aurelius, vars Självbetraktelser gavs ut av Bokförlaget Daidalos i en ny svensk översättning av Mikael Johansson så sent som förra året. Den romerske kejsarens stoiska livsvisdomar har stått sig förvånansvärt väl över årtusendena, och används alltjämt av livscoacher och inspirationsföreläsare. På andra sidan Atlanten skär populärvetenskapliga författare som Ryan Holiday guld med täljkniv genom att förpacka Aurelius budskap i populariserad och amerikaniserad form.

Kanske är det ett halvsekel av nyttotänkande som gör att vägen till den antika litteraturen för många går via Aurelius handfasta levnadsråd. Självbetraktelser är en nyttig påminnelse om att den mänskliga naturen och människolivets villkor är sig lika över tid, trots att de yttre omständigheterna skiljer sig åt.

Vad än regeringen och Skolverket anser finns ingen anledning att undanhålla sig själv den mängd kunskap, insikt och även humor som kultur- och lärdomshistorien är full utav. Förhoppningsvis leder läsningen av Aurelius vidare och den gamle kejsaren blir en vägvisare vidare in i den klassiska litteraturen, precis som Julius Caesar en gång räddade mig från den snäva samtiden.

LARS ANDERS JOHANSSON
larsanders.johansson@opulens.se

Följ/gilla oss

Annonser

TelegrafstationenBehrang Kianzad - Vad kostar ett liv?

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Gå tillToppen

Se även

FILM. Genom bristande engagemang har kulturminister Parisa Liljestrand förlorat ännu mer av ett redan lågt förtroende i filmbranschen. Det rapporterar Ulf Bjereld från Göteborgs filmfestival. Göteborgs filmfestival, Svenska filminstitutet, Parisa Liljestrand, kulturminister, filmpolitik, svensk film,

Kulturministerns fruktansvärda frånvaro

FILMPOLITIK. Genom bristande engagemang har kulturminister Parisa Liljestrand förlorat ännu
Kangas klanger, Timo Kangas, Arooj Aftab, Way Out West, musik, ambient,

Kangas klanger: Stämningsfull, melodisk och eterisk jazz

SKIVNYTT. Värmen lägrar sig över vårt land och Kangas klanger