FRÄMLINGSKAPET. “Populisterna griper efter något som de inte själva kan identifiera. Högerextremisterna griper efter ett land. Moderna populister som Macron efter en framtidsvision, ett projekt, framsteget som självuppfyllande idé utan innehåll”, skriver Lisa Gummesson, i en text som tar avstamp i den aktuella politiska situationen i Frankrike.
Jag springer genom Grimstaskogen i Stockholm, som så många mornar de senaste fem åren. Så länge sedan var det jag lämnade Paris, Frankrike, mina drömmars land om man så vill. Det är alltför varmt för att vara december, men himlen är åtminstone vackert rosa i den sena soluppgången. I hörlurarna har jag den franska radiokanalen France Inter. Idag är den inbjudne Eric Zemmour. Journalist, essäist, författare. Presidentkandidat. Högerextrem.
För fem år sedan var Emmanuel Macron uppstickaren. Han som sa sig vara varken höger eller vänster, men som i själva verket ville föra en tydlig nyliberal agenda.
Det var enkelt att räkna ut att en sådan president, som i mångt och mycket gjort det bättre för de som redan har det bra, skulle skapa ett politiskt landskap med ännu större utrymme för extremhögern. Det var dock inte lika enkelt att räkna ut att det inte var Marine Le Pen som skulle stå med segerpokalen i handen.
Eric Zemmour är – liksom Emmanuel Macron var 2017 – en intellektuell presidentkandidat. Han slänger sig med massor av historiska och litterära referenser. Han är inte riktigt en fransk Donald Trump för han är inte plump i sitt uttryckssätt, han spelar inte enbart på känsloregistret. Han är tyvärr smartare än så.
I intervjun den här morgonen får han de tio första minuterna på sig att bevisa att han inte är helt spritt språngande galen. Hans resonemang är kritiskt men inte chockartat när han kommenterar Emmanuel Macrons fem år vid makten.
Men sedan kommer frågan om immigrationen.
Zemmour går till val på en nollvision (immigration zéro). Han vill förbjuda familjeåterförening. Han vill att asyl ska sökas i hemlandet och att rätten till asyl ska begränsas till ett hundratal per år. Han vill att utländska studenter skickas tillbaka direkt efter studierna och att detta ska omfatta max ett par tusen (de bästa). Han vill att sex månaders arbetslöshet ska leda till obligatorisk återvandring. Han vill ta bort droits de sol (automatiskt medborgarskap om man föds i Frankrike). Han vill ta bort alla sociala bidrag (bostadsbidrag, barnbidrag) till utländska medborgare, även till legala invandrare som arbetar och betalar skatt.
Det sistnämnda går emot författningsrådet. Det ska Zemmour lösa med en folkomröstning för att ändra konstitutionen.
Zemmour säger att han inte är en ideolog. I sin ekonomiska politik är han varken höger eller vänster, han plockar det bästa från båda sidor. Känns det igen? Jo, det var det konceptet Macron vann med 2017. Men i ljuset av vad som sker nu känns det inte så farligt att vara lite ideologiskt oärlig. Värre är väl att Macron kom undan med så mycket annat: Benallaaffären, miljöministerns dramatiska avgång, den brutala hanteringen av Gula Västarna, fällningen i rätten för klimatpassivitet.
För Zemmour handlar det inte bara om ideologisk tvetydighet. Hela hans person är tvetydig. Han är född i Frankrike, men i en judisk familj, föräldrarna var fransmän bosatta i Algeriet under tiden innan självständigheten (pieds-noir).
Jag kommer att tänka på en gammal kompis mamma. Hon som föddes och växte upp i Algeriet i en bosättarfamilj, hon som alltid pratade om det gamla landet med kärlek i blicken, hon som inte var välkommen i Frankrike när kriget tvingade henne därifrån. Hon som sa ”tänk om alla utlänningar kunde komma från Sverige istället” och tittade på mig. Hon som omgav sig med ”araber” för att det i slutänden var de som var som hon, fast ändå inte.
Vem är egentligen främlingen här? Var går gränserna? En typ av tvetydighet som paradoxalt nog också är Zemmours.
Jag tittar upp bland träden i skogen där jag springer. Himlen är klarblå nu. Vattnet på Mälaren reflekterar den svaga decembersolen. Det är så vackert. Och min dröm om Frankrike är död. Den lever bara i bokhyllan hemma, genom de glittrande minnena jag har av en tid som flytt, och genom dottern jag precis lämnade på förskolan. Hon som mest pratar svenska förutom när hon är arg och säger Non eller Je veux pas för att franskan är ett känslornas språk trots allt. Hon som har nationaliteten i sitt blod. Hon som trots att hon är född i Sverige äger rätten till Frankrike.
La France. Men vad är det om det inte inkluderar människorna som bor där?
Rätten till ett land som Eric Zemmour nu vill ta ifrån så många som behöver den så mycket, mycket mer.
Marine Le Pen framstår i jämförelse plötsligt lika rumsren som SD. Hon ingår i den utvidgade världsbilden som skapas när extremhögerpartier till sist accepteras. När det inte längre finns några givna debattämnen, inga ideologiska hållpunkter, bara en önskan om att återvinna något som gått förlorat. La France. Men vad är det om det inte inkluderar människorna som bor där? Författarna, filosoferna som både Macron och Zemmour hänvisar vilt till? Böckerna som står i min bokhylla? Nej, inte bara det, såklart inte bara det.
Populisterna griper efter något som de inte själva kan identifiera. Högerextremisterna griper efter ett land. Moderna populister som Macron efter en framtidsvision, ett projekt, framsteget som självuppfyllande idé utan innehåll. Lika ogreppbart det. Och de andra? Nej, de finns inte. Oppositionen i Frankrike samlar ungefär 17 procent i opinionsundersökningarna. Utspridda på sex olika kandidater som inte lyckas enas. Vari finns hoppet? Demokratin för den delen?
Vi rör oss mer och mer mot overkligheten, tänker jag, känner den packade jorden under mina fötter, steget mot marken, och börjar springa hemåt.
Hem. Det är relativt. Främlingskap är relativt. Gränser med. Främlingskapet finns också inom oss – i det att tiden sätter gränser mot den vi en gång var.
Främlingen inom oss och utom oss. Det borde inte vara någon skillnad.
info@opulens.se
