Det extremt demokratiska Sverige

Krönikor.
Collage: C Altgård / Opulens

MÅNGFALD. ”Den livliga kontinentala debatten har aldrig riktigt vunnit någon terräng här uppe”, skriver Katrin Söderlund Yavari som varnar för att svenskarnas självbild av att vara mest demokratiska och liberala i längden riskerar ge upphov till oönskade effekter.

En grådisig lördag i september stod jag på Trafalgar Square i London. Äntligen hade Storbritannien öppnat upp för inresande! Runt statyn av Lord Nelson och uppe vid National Gallery vandrade horder av människor med plakat i ett sällsamt potpurri. Där demonstrerade grupper av klimataktivister, vaccinmotståndare och abortmotståndare, var och en för sin sak, ackompanjerade av en tandlös transkvinna som sjöng egenkomponerade låtar vid sin portabla högtalare. En påtaglig känsla av frihet fyllde lungorna och jag kunde inte hålla mig för att le stort där jag stod ensam och observerade platsens spektakel. Här utspelades ett litet stickprov från en öppen demokrati in action. Galet, mänskligt, och inte så lite komiskt för mig som suttit instängd i Stockholm sedan pandemin startade. Och under den grå himlen gick tankarna därefter osökt till det svenska demonstrations- och debattklimatets tillstånd.

World Value Surveys kulturkarta, där världens länder placerar sig på en graf över halten av sekulära och individualistiska värderingar hos invånarna, har blivit allmängods vid det här laget. Vi vet att Sverige placerar sig allra högst upp i det högra hörnet – extremt och avskilt andra länder. De flesta av oss känner stolthet över det: fördelarna överväger väl nackdelarna, i en kultur präglad av sekularisering, individualism och tillit till staten? Och dit Sverige går kommer också resten av världen att följa – så lyder den forna stormaktens moderna maxim – så det gäller att vi skyndar på vår egen sociala omdaning för att de bakom oss på kartan snarast ska förmå sig att staka ut rätt kurs.

I denna bråda process uppfattar vi oss själva som en åsiktsmässigt homogen befolkning – en föreställning som har djupa rötter i den svenska historien, präglad som den är av konsensuskultur. Örebro stadga fastlade i början av 1600-talet att den svensk som blev katolik skulle förvisas ur riket, och inte förrän 1860 kom religionsfriheten att innefatta svenskarna själva. Sedan växte den svenska arbetarrörelsen fram i slutet av 1800-talet, och hur mycket gott som än kan framhållas av Socialdemokraternas närmare 80-åriga regeringsstyre, så bör man också tillstå att deras maktöverläge haft en viss hämmande inverkan på Sveriges åsiktspluralism. Lösryckta historiska realia? Jodå, men båda exempel säger något om hur Sverige hamnat i den debattens syrebrist som våra grannländer så många gånger förundrats över. Den livliga kontinentala debatten har aldrig riktigt vunnit någon terräng här uppe.

Ett tidstypiskt exempel på en snarast intolerant svensk demokrati var kyrkovalets stora fråga om väjningsrätten för präster. När Svenska kyrkan införde samkönat äktenskap 2009 infogades klausulen om väjningsrätt för de präster som ville vidhålla bruket att endast viga man och kvinna. Väjningsrätten fick dock inte innebära att ett samkönat par blev utan präst till sitt bröllop: rätten till kyrklig vigsel skulle gälla oavsett könskonstellation. De partier som nu förespråkar ett upphävande av väjningsrätten argumenterar i termer av prästens vigselakt som en demokratisk rättighet. Statsministern själv sa redan för ett par år sedan i en intervju med Kyrkans tidning (22/6 2017) att den präst som inte vill viga samkönade ska se sig om efter ett annat jobb eftersom kyrkan är öppen och demokratisk. Och även om intentionerna är goda så är argumentet ihåligt på flera sätt: kyrkan är i sig ingen demokrati och utgör inte heller ett demokratiutskott i demokratin. Klokt nog har kyrkan skrivit under på grundläggande demokratiska principer – och har på flera sätt själv varit delaktig i att formulera dem – men den bygger inte i första hand på samtida demokratiska principer, utan på andliga och moraliska satser. För en rättrogen svensk politiker tycks det dock viktigare att försvara sin demokratiska progressivitet och renlärighet, i stället för att backa, lämna de religiösa samfunden åt sina egna spörsmål och framför allt försvara var och ens frihet till yttrande, uttryck och livsval. Vi har ju kommit så mycket längre än övriga så varför ens bemöda sig om en utblick över andra perspektiv som finns representerade på kartan? Ja, inte sällan tycks vi i Sverige ha nått så långt i vår demokratiska utveckling att meningsutbytet tystnat.

I Sverige vet vi minsann hur den demokratiska fanan ska bäras.

Svenskarnas bild av sig själva som en konform upplyst massa, besittandes fler och bättre demokratiska karaktäristika än de mindre vetande och mindre framåtskridande, riskerar att i längden få oönskade effekter. Inte för att liberala värderingar, sekularism, individualism eller absolut jämställdhet skulle vara något negativt, utan för att de så kompromisslöst kommit att utgöra hela den svenska värdekanon till vilken varje individ och institution förväntas bekänna tillhörighet för att vinna gehör och värdighet i vårt land. Avvikande uppfattningar kanske finns representerade hos de mindre vetande och de mindre toleranta av världens befolkning – det räcker med att titta på Danmark eller Norge – men i Sverige vet vi minsann hur den demokratiska fanan ska bäras.

Exemplet från partiernas ställningstagande till den så kallade väjningsrätten är bara ett av många exempel på den svenska självbilden som ständig föregångare i mångfald och öppenhet. Nu är det ju inte politikerna som har yttersta beslutanderätt i just den frågan, men det är inte poängen här. Frågan är mycket större än så: den handlar om vem som får plats i gemenskapen när majoriteten hittar nya sanningar, vem som har rätt att göra sin röst hörd i en tid av snabba kast, och hur långt vår tolerans sträcker sig när det kommer till att försvara yttrandeutrymme för det vi uppfattar som enfaldigt, idiotiskt eller förlegat. Empati för de utsatta framstår som en ganska enkel sak i sammanhanget, men att försvara rätten till yttrande också för de resonemang jag föraktar säger ännu mer om min demokratiska ryggrad. Vad händer egentligen med det offentliga samtalet, mångfalden och ytterst vår demokrati, när vi ser oss nödgade att utesluta och sätta munkavel på de som inte delar den omfattande värdekompassen?

Sanningen är att trots den på ytan skönjbara konformismen så finns det i Sverige fortfarande ett stort antal motsträviga övervintrare som snarare ligger närmare till exempel Grekland, Thailand eller Brasilien än det moderna Sverige när det kommer till värderingar i diverse olika frågor. Det kan röra sig om invandrade individer som tagit med sig kultur och tro, men också – något tillspetsat – om landsortsbor, religiöst praktiserande av olika samfund, medelålders män eller kort och gott personer födda före 1960. Deras devierande uppfattningar må anses vara intoleranta lämningar av en annan tid, men de utgör likväl en del av de uppfattningar som finns i världen – och i Sverige.

Vi gör vår demokrati en djup otjänst om vi i rådande renhetsiver söker tysta och göra ned de röster som är av en avvikande uppfattning än den egna. Demokratins överlevnad vilar ytterst på att det offentliga samtalet – och i möjligaste mån våra institutioner – klarar att bära och omfatta de skilda uppfattningar och värderingar som representeras i vårt land. Självklart utifrån premissen att varje sådan uppfattning är beredd att ge sin motpart samma frihet.

Det är i Sverige kanske inte så mycket vår motståndare per se som utgör den ökända faran för demokratin, som antagandet att vi ständigt måste begränsa utrymmet för hans inskränkta resonemang.

KATRIN SÖDERLUND YAVARI
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Leve cyklismen!

TEKNIKHISTORIA. Idag inträffar den internationella cykeldagen, ett skäl att ägna en extra
0 0kr