Den tomma provokationens arkitektur

11 nov 2021
Lars Anders Johansson skriver idag om Lunds stifts besökscentrum Domkyrkoforum, en rostfärgad, oregelbunden låda vid Domkyrkoplatsen. (Bakgrundsfoto: Wikipedia.) Montage: Opulens.

ELITISM. “När arkitekturen inte längre handlar om vare sig form eller skönhet återstår endast den tomma provokationen för den som vill särskilja sig från massan”, konstaterar Lars Anders Johansson.

Lunds stifts besökscentrum Domkyrkoforum är en rostfärgad, oregelbunden låda vid Domkyrkoplatsen, som när den uppfördes 2012 väckte stort rabalder. Folkhumorn gav den namnet “mördarsnigeln” på grund av dess färg och form och den har utsetts till Lunds fulaste byggnad. Bland medlemmarna i Facebookgruppen Arkitekturupproret röstades den fram till Sveriges näst fulaste byggnad genom tiderna. I arkitektkretsar har byggnaden fått ett varmare mottagande och vunnit fina priser, Kasper Salinpriset och Skånes arkitekturpris.

Jag hade sett byggnaden på bild och följt debatten när det begav sig, men aldrig besökt den i verkligheten. När jag nyligen hade ett ärende i Lund och några timmar över bestämde jag mig för att göra slag i saken. Precis som när det gäller omdiskuterade böcker och filmer är det med arkitektur oftast lättare att göra en egen bedömning när larmet lagt sig och tid har förflutit.

Från utsidan motsvarade byggnaden förväntningarna. Den såg ut precis som på de bilder jag sett. Såväl formen som materialvalen sticker ut mot den omgivande, medeltida bebyggelsen. Mest iögonfallande är struten med det kvadratiska panoramafönstret, som så att säga utgör “snigelns öga”. Från Domkyrkoplatsen når man byggnadens inre via en trång mörk gränd.

“Form följer av funktion” sade de funktionalistiska pionjärerna för snart hundra år sedan och gjorde rent hus med allt sådant som genom årtusenden uppfattats som skönt och vackert. Ur tankesättet växte en egen estetik, på sitt sätt ofta vacker. Människors behov av skönhet tycks vara konstant, även när estetiken påstås härröra från funktionen. Jag tänker att byggnaden kanske gör sig bättre från insidan, att utsidans form får sin förklaring när insidans funktioner uppenbarar sig.

Jag stiger in och det är inte utan att en viss besvikelse infinner sig. Trots att interiören utgörs av vita, kala väggar, känns byggnaden trängre på insidan än vad den såg ut utifrån. Hörsalen, som ska utgöra byggnadens paradnummer, känns som vilket kalt konferensrum som helst. Panoramafönstret upplevs inte som ett sådant från insidan, snarare blir upplevelsen den motsatta, att man sitter instängd i en källare. När jag går runt i besökscentrumet blir det tydligt att det är utsidan som är poängen.

Det är svårt att föreställa sig att byggnaden skulle ha rönt någon större uppmärksamhet om den byggts på någon annan plats. Om den uppförts i närheten av något av Lunds brutalistiska studentbostadsområden från 1960-talet, Sparta och Vildanden (som för övrigt också fick Kasper Salinpriset), hade förmodligen ingen höjt ett ögonbryn. Det enda som ger byggnaden mening är således den omgivande, kulturhistoriska bebyggelsen.

Den schweiziske arkitekturhistorikern Sigfried Giedion menade på 1940-talet i sitt verk Space, Time and Architecture att varje byggnad måste spegla sin egen tillkomsttid, för att man ska kunna utläsa stadens årsringar. Under efterkrigstiden skulle detta tolkas som att det var ett självändamål för byggnader att bryta av mot sin historiska omgivning.

På Svenska Kyrkans hemsida beskriver den spanska arkitekten Carmen Izquierdo sina tankar: ”Jag inspirerades mycket av omgivningarna och de oregelbundna och småskaliga stadsrum som ligger runt omkring. Sedan har jag förstås inspirerats av Domkyrkan själv och av verksamheten. Lanterninen mot Domkyrkan till exempel, fungerar som en signalerande gest om byggnadens entré.”

Nog är det en gest alltid, men att döma av de Lundabor jag talat med uppfattas den av många snarare som ett utsträckt långfinger än som en vänlig hälsning.

Genom att hävda att form endast var en konsekvens av funktion kunde de som strävade efter andra skönhetsvärden avfärdas som ytliga idioter.

God smak handlade en gång i tiden om förfining. Att genom ständig förkovran och finslipande av den estetiska fingertoppskänslan lära sig att se och uppskatta subtilare nyanser. Av lätt insedda skäl var det under större delen av mänsklighetens historia endast en liten bråkdel av befolkningen som hade tid och råd att ägna sig åt sådana finesser och att omsätta det i sin konsumtion. God smak blev ett sätt för de besuttna att markera avstånd från övriga.

Med ökat välstånd och mer fritid har det dock blivit möjligt för de flesta att odla och utveckla smak och att fälla estetiska omdömen. Arts and craftsrörelsen, med William Morris i spetsen, hävdade allas rätt till skönhet i sin vardag som en viktig del i sitt sociala reformprogram. Samma tankegångar låg bakom Ebenezer Howards idé om trädgårdsstäder. Alla skulle ha möjlighet att bo i vackra omgivningar. Demokratiseringen av skönheten hotade det estetiska snobberiet.

Funktionalisterna erbjöd en utväg: genom att hävda att form endast var en konsekvens av funktion kunde de som strävade efter andra skönhetsvärden avfärdas som ytliga idioter. Till slut anpassade sig dock kreti och pleti även till det nya formspråket, lärde sig att leva med det. Då bröts formen loss från funktionen ånyo. En byggnad behövde inte längre vara funktionell, det räcker med att dess formspråk bryter av mot omgivningen. Att många uppfattar dem som fula är inte en bieffekt, det är själva syftet. För att säkerställa att reaktionerna inte uteblir ska byggnaderna helst placeras i en historisk, av många älskad och uppskattad miljö.

Ju fler som upprörs över den rostfärgade byggnaden mitt i det medeltida kulturarvet, desto mer vatten på sin kvarn får de estetiska smakdomarna. När god smak inte längre handlar om förfining, utan enbart om att tycka tvärtemot majoriteten spelar det mindre roll om en byggnad vare sig är vacker eller funktionell. Det viktiga är att det finns någon som tar illa upp.

LARS ANDERS JOHANSSON
info@opulens.se

Följ/gilla oss

Annonser

TelegrafstationenBehrang Kianzad - Vad kostar ett liv?

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Gå tillToppen

Se även

DDR. Artikelserien Veckans DDR. Jesper Nordström kommer att i en rad texter att blicka tillbaka och reflektera över den östtyska nation som grundades 1949 och upplöstes 1990.

Veckans DDR: Eisenhüttenstadt – mönsterstaden

ARKITEKTUR. I Veckans DDR berättar Jesper Nordström om Eisenhüttenstadt. Grundad
FILM. Genom bristande engagemang har kulturminister Parisa Liljestrand förlorat ännu mer av ett redan lågt förtroende i filmbranschen. Det rapporterar Ulf Bjereld från Göteborgs filmfestival. Göteborgs filmfestival, Svenska filminstitutet, Parisa Liljestrand, kulturminister, filmpolitik, svensk film,

Kulturministerns fruktansvärda frånvaro

FILMPOLITIK. Genom bristande engagemang har kulturminister Parisa Liljestrand förlorat ännu