Den som tänder ett bål borde tänka efter

Krönikor.
eld, brand, bokbål, koranbränningar
Foto: Pixabay.com

BOKBÅL. “Destruktion är det normala i vårt samhälle”, skriver Anders Björnsson som förlorade de flesta av sina böcker i en förmodat anlagd lägenhetsbrand för tjugofyra år sedan.

Bokbål förekommer. Mellan jul och nyår 1999 hade vi en lägenhetsbrand. 85 procent av vårt bibliotek gick upp i rök, annat också. Cirka 100 hyllmeter. Nästan inga rara böcker. Ett arbetsbibliotek. Det som försvann för gott var anteckningar i marginalen, omöjliga att rekonstruera. Resten, kopior av volymerna, gick att uppsöka på annat håll.

Jag var utsatt för kampanj då. Man ville ha bort mig från den tidning, där jag var verksam. Det hela var en smula befängt. Lyckades man avlägsna mig, fanns det ju andra fora. Men ett par dagar före branden blev jag på ett par av landets ledarsidor anklagad för att vara antisemit. Sådant sitter i; det smetar av sig på anhöriga. Brandorsaken blev aldrig klarlagd. Vi var på landet, när eldsvådan kom.

Så man bygger upp ett nytt hem. Skaffar sig ny litteratur, attiraljer av allehanda slag. Det tar ett tiotal år. Så är man där igen, på ruta X. Förvisso: samlingar av böcker, liksom av andra föremål, kan inte vara för evigheten. När jag rotar i boklådor och antikvariat, tänker jag ofta, att det mesta som ges ut aldrig borde ha getts ut. Det ymniga skymmer det ypperliga. Ja, så kan det säkert vara.

Men också tvärtom. Om inte ogräset funnes, skulle inget annat heller kunna växa. Det triviala måste få existera, för att det excellenta ska framträda. Man tuktar, ett urval sker. Samtidigt kan bålet inte vara gallringens främsta instrument, för då – i förintelsen – strök även det livsdugliga, det stryktåliga med. Och omvänt: om kritiken – den granskande verksamheten – fungerade, skulle kampanjer och bokbål inte behövas.

Är detta en villfarelse? Antagligen. Destruktion är det normala i vårt samhälle. Man tar död på byggnader, miljöer, företag, dammar, familjebiblar. Dödstäda har blivit en sport, som tänks göra själva döden mera behaglig, åtminstone för de efterlevande. Det kreativa kräver förödelse, i Joseph Schumpeters bekanta anda. Det beprövade bör helst ruttna, i vart fall omorganiseras.

Den som tänder ett bål borde alltså tänka efter. Är han upprorsman, nedrivare, eller anpassling, systemkonform? När man skövlar en skog, lägger igen en park, när man gör sig av med kanon och kulturarv på våra institutioner – har man då klart för sig, vad som kommer i stället?

Då jag skriver detta, rasslar Amerikauret tryggt från väggen ute på Giresta. Det räddades tillbaka över Atlanten för någon generation sedan. Från San Diego, det Kalifornien som nyligen och återigen härjades av skogsbränder. Och jag tar fram en roman – ett slitet exemplar – av Raymond Chandler, som var så väl bevandrad i detta framtidslandskap men hade sina andliga rötter i den antika kulturen, vid andra vikar och stränder.

Ja, klassiker har strukit med. Vi är alla katastrofernas barnbarnsbarn. Men så mycket som ändå har visat sig – stryktåligt.

ANDERS BJÖRNSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Hörby, Victoria Benedictsson

Hörby och jag

HÖRBY. ”Det är alltså hög tid att någon berättar för de som
0 0kr