Demokratins utveckling skyddar individen

Krönikor.
Frihetsgudinnan och Neil Armstrong.
Frihetsgudinnan och Neil Armstrong. Collage: C / Altgård / Opulens. (Bildkälla: Pixabay.com)

MÄNNISKOSYN. ”Det idealistiska tankegods som göder Ukrainakriget hade kunnat ha en motsvarighet i en västerländsk idealism fram till någon gång i mitten av 1970-talet, men knappast därefter.” Martin Hägg menar att den enskilda människan i vår del av världen inte längre på samma sätt är ett tänkbart offer för helheten.

Det föll sig så att Vietnamkriget peakade samma år som Neil Armstrong satte en amerikansk flagga på månen. I förstone verkar inte sakerna ha något med varandra att göra utan bara som två ytterligheter där den ena signalerar mod och framgång medan den andra framför allt excellerade i ett meningslöst dödande. En tillfällig kollision i tid alltså – eller?

Nja, inte riktigt, i själva verket blottlägger de båda händelserna en daterad människosyn. På gott och ont är händelserna betydlig svårare att tänka sig 2022, i alla fall i ett västerländskt sammanhang. Hur olika våra attityder än är till månlandningen och Vietnamkriget idag, förutsätter båda en mycket speciell uppfattning av människan som underordnad helheten, existensen av en allenarådande sanning, ett mål eller ideal så eftersträvansvärt att vurmen om den enskilda människan inte kan tillåtas stå i vägen för det stora målet i fjärran.

Armstrongs välbekanta ord när han sätter ner foten på månytan – ett litet steg för människan men ett stort för mänskligheten – är på så vis i allra högsta grad tidstypiskt. Inte för att en enskild människa förlorat sin förmåga att skjuta hela mänskligheten framför sig med ett välplacerat fotsteg utan just för att ett sådant kliv är så mycket mer avlägset idag. De båda exemplen belyser inte bara olikheten i händelsernas utfall (huruvida människans uppoffrande oeuvre sammanstrålar i ett positivt teknologiskt framsteg eller i något negativt förstörande) utan även hur mycket mer främmande liknande uppoffringar framstår idag – eller kanske snarare kravet på liknande uppoffringar.

Alla som tjusas av att bläddra i Guinness rekordbok kan snabbt hitta ytterligare bevis på denna förändrade människosyn. På 50- och 60-talen vimlade det bland mycket annat av människor som satsade liv och lem för att slipa på olika hastighetsrekord (gärna med bil eller flygplan) medan intresset falnar betänkligt från och med 70-talet. Tja, folk skaffar sig väl andra intressen tänker ni kanske. Hålla på med bemannade rekordförsök är väl inte det mest upphetsande man kan syssla med år ut och dag in. Eller blev människan skraj plötsligt? Nja, möjligen något åt det hållet.

I människans ställe kommer under alla omständigheter tekniken. De rekordförsök som gjorts under senare decennier är företrädesvis obemannade, det är för övrigt också något som kännetecknar odysséerna ut i världsrymden efter den sista bemannade månlandningen 1972. Den bemannade månresa som på 60-talet krävde några ynka års planering kräver idag flera decenniers (ängsliga) dito för att kunna upprepas (om den alls blir av, jag tvivlar). Vi tittar inte längre själva framåt, vi låter tekniken titta åt oss. Mot det här skulle man kunna invända att de senare årens svindlande tekniska landvinningar i sig har möjliggjort skonandet av människolivet och att det inte alls är fråga om ett förändrat förhållningssätt till människan. Snarare är det så att det ena- människosynen – pushar det andra, tekniken, det är två delar som förstärker och är beroende av varandra.

Kanske är jag naiv när jag hävdar att det är svårt att tänka sig ett nytt Vietnam.

Kanske är jag naiv när jag hävdar att det är svårt att tänka sig ett nytt Vietnam men faktum är att skonandet av amerikanska liv (relativt sett) varit den gemensamma nämnaren för alla konflikter som USA varit inblandad i därefter.

Men Ukraina då? För att förstå Ukrainakriget måste vi förstå att den förändrade människosynen framför allt är ett västerländskt fenomen. Det idealistiska tankegods (drömmen om imperiet, om den starkes rätt över den svage) som göder Ukrainakriget hade kunnat ha en motsvarighet i en västerländsk idealism fram till någon gång i mitten av 1970-talet (t ex i Vietnamkrigets försök att hejda kommunismens utbredning), men knappast därefter. Dagens starka västliga fördömande av Ukrainakriget hade funnits där även om kriget hade startat för säg 50 år sedan medan den stora skillnaden mellan då och nu består i dimensionen av otidsenlighet. Ryssland 2022 ser ett ideal bortom bergen så attraktivt att man är villig att sända en stor del av sina egna in i döden för detta. Samma agerande är idag nästintill omöjligt i en västerländsk demokrati där den enskilda människan helt enkelt inte längre på samma sätt är ett tänkbart offer för helheten.

En ytterligare invändning mot detta kan vara att samhällssystemen i sig (demokrati eller diktatur) förklarar värnandet, eller bristen på värnade, av människolivet och att den successivt förändrade människosynen förutsätter ett demokratiskt sammanhang. Javisst, men det är inget som motsäger mitt resonemang, det är bara ett ytterligare bevis på att när sådana här parallella tankemönster förstärks betyder det att hotet mot demokratin på ett väldigt konkret sätt är ett hot mot människan.

MARTIN HÄGG
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr