CORONA. Vem som blir av med jobbet, vem som har krispengar på banken, vem som kan distansjobba för att skydda sig från smittan. Var du bor, ditt utrymme och tillgång till lokal sjukvård, skriver Myra Åhbeck Öhrman. Saker vi redan visste om de svenska klasskillnaderna har fått tydliga, unika konsekvenser.
För, visst handlar det om klass. Om arbetares rättigheter ställda mot alla andras. Lågutbildade och lågavlönade arbetare är de som riskerar att förlora sina jobb under pandemin. Hårdast drabbas människor under 30 och och utomeuropeiska invandrare, inte sällan i samma branscher som dessutom är mest utsatta för smittrisker.
Riksrevisionens granskning av arbetskraftsexploatering i Sverige konstaterade att statens hantering av frågan har stora brister. Risken att dömas för tvångsarbete eller andra typer av utnyttjanden är nästan obefintlig, och det är idag inte heller olagligt att ta betalt för en anställning eller låta anställda bo under dåliga förhållanden.
Svenska vårdarbetare har gått på knäna i en konstnadsbantad och privatiserad verksamhet som lett till överbeläggning och osäkra arbetsförhållanden, både vad gäller anställningstrygghet och smittspridning. Samtidigt delar staten ut miljarder i stöd till landets företag, trots deras stora överskott.
Arbetarklassen är, nu som alltid, utbytbara i samhällets ögon. Det är de som får bära de yttersta konsekvenserna när landet far illa. Vad som är viktigt att minnas, särskilt när valårsstressade politiker börjar peka ut andra partier som skyldiga för konsekvenserna, är att det inte är en följd av politisk inkompetens.
Arbetarklassen är utbytbara för att det ekonomiska systemet bygger på att de är utbytbara. Så länge de är villiga att acceptera dåliga arbetsförhållanden över inga alls och bolagsägare ges tillräckliga ekonomiska incitament, kan man pressa kostnaden för konsumenterna. Oavsett om konsumenten är en pizzakund hos Uber eats, eller kommunen som upphandlar äldreboenden.
Min önskan, såhär på arbetarrörelsens högtidsdag, är att svensk vänster inte glömmer bort det – varken i sina första maj-tal eller politiska förslag. Att de inte låter dagen bli en revolutionsromantisk julafton, hyllar historiska landvinningar utan att prata om framtiden, eller tappar bort sig i isolerade exempel på dåliga villkor.
Sverige har idag snabbast ökande klasskillnader av alla OECD-länder. Fördelningspolitiken som ska finnas där för att väga upp effekterna av kapitalismens utlagsmekanismer, gör bevisligen inte nog.
För att vända utvecklingen behöver vi en vänsterrörelse med visioner. Som vågar vara systemkritisk trots starka högervindar, och ställa frågorna om vilken framtid vi egentligen försöker bygga, inte minst med automatiseringens framsteg.
Som ifrågasätter varför vi idag, med hjälp av skatter och subventioner, värderar och premierar ägande högre än arbete, och varför de senaste generationernas tekniska landvinningar inte lett till vare sig minskad arbetstid eller stress hos stora delar av befolkningen.
Jag vill se en rörelse som kan förklara för svensk arbetarklass, nästan hälften av landets befolkning, varför de ses som en acceptabel sidoskada för en ekonomisk tillväxt som inte gynnar majoriteten.
Så länge samhället accepterar premissen att en människas värde bedöms av tjockleken på hens plånbok, behöver vi en sådan motkraft. Idag, på första maj, och alla andra dagar.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
