Konservatismen är en trygg hand för alla som tröttnat på uppbrotten

Debatt/Samhälle
Collage: Opulens.

KONSERVATISM. ”Det handlar om en ideologi som reser trygghetens och gemenskapens ramar, som poängterar social marknadshushållning, det vill säga en välbehövligt tuktad rå kapitalism, och som ser grundläggande normer”, skriver Bengt Olof Dike och betackar sig för ”falska SD-märken på konservatismen”.

 

Att konservatismen vinner terräng, attraherar allt flera och tränger tillbaka liberalismen – och socialismen, hur orealistiskt hoppfulla Göran Greider och Daniel Suhonen än är om sitt sistnämnda ideologiska skötebarn – har väckt oro hos liberala debattörer, som bland andra Ulf Öfverberg och Expressens kulturmedarbetare Per Wirtén. Nervositeten hos särskilt den förstnämnde är tydligen så stor att han i en debattartikel i Opulens  svartmålar såväl verklighetens sanna och väldokumenterade konservatism som beskriver formandet av samarbetets och fredens Europa som ett liberalt efterkrigsprojekt.

Har han aldrig hört talas om trion Konrad Adenauer, Robert Schuman och Alcide de Gasperi, alla konservativa politiker, som lade grunden till Europeiska unionen (EU)? Under nästan hela efterkrigstiden byggde sedan konservativa och kristdemokratiska regimer på kontinenten vidare på deras initiativ i den socialt ansvarsfulla, på humanistisk och kristen grund baserade, politik vilken dominerade de flesta av Europas demokratiska länder. Liberalismen som ideologiskt ansikte var knappast under flera decennier synlig där. Konservatismens framsteg i Europa är däremot oomstridda.

Nu spinner Öfverberg vidare på temat genom att kalla konservatismens renässans för en revolt mot liberalt förnuft, samtidigt som han svartmålar ideologin genom att okritiskt baka samman den med Sverigedemokraternas och extremhögerns populism

Denna äkta, verkliga och omtänksamma konservatism, är raka motsatsen till den stämpel, som även ovannämnde Per Wirtén i en artikel i Liberal Debatt för ett par år sedan satte på ideologin. Hans rubrik kan inte vara tydligare: ”Till storms mot den människofientliga konservatismen”.

Nu spinner Öfverberg vidare på temat genom att kalla konservatismens renässans för en revolt mot liberalt förnuft, samtidigt som han svartmålar ideologin genom att okritiskt baka samman den med Sverigedemokraternas (SD) och extremhögerns populism. Försöket är dömt att misslyckas, åtminstone för den som återigen blickar ut över den europeiska kontinenten och exempelvis noterar Angela Merkels totala avståndstagande från det högerextremistiska Alternativ för Tyskland (AfD).

Hennes parti Tysklands kristdemokratiska union(CDU), med systerpartiet Kristligt sociala unionen (CSU), står ju för fred, frihet och framsteg och skapade ett Tyskland efter kriget som präglas av social omtanke, tolerans, öppenhet. Ekonomisk och kulturell blomstring. Den sanna konservatismens förtecken, med andra ord, inte förnuftsvidrighetens. Och det starka värnet mot fascism, kommunism och socialism!

Ulf Öfverberg skall inte klä skott för nyliberalismen, som delvis har anammats av en icke okänd tankesmedja och helt obegripligt har omfamnat en handfull skribenter, varav en på senare år tagit plats i en stor rikstidnings politiska finrum och som öppet bekänner sig till nattväktarstatens kallhamrade och människofientliga politik. Öfverberg håller säkert fast vid den mer seriösa liberalismen. Men då bör han själv låta bli att sätta falska SD-märken på konservatismen för att misstänkliggöra de tydliga konservativa strömningarna i samhället.

Det handlar ju i verkligheten om en ideologi, som reser trygghetens och gemenskapens ramar, som poängterar social marknadshushållning, det vill säga en välbehövligt tuktad rå kapitalism, och som ser grundläggande normer såsom nödvändiga för mänsklig gemenskap och solidaritet. Tryggheten i familjen, i arbetet, i tron, i vardagen – ja, tryggheten som bara ett samfund, vilande på fasta institutioner och andra pelare, kan ge och vilka vi betraktar som gemensamma nämnare. Människors inneboende längtan efter lugn och stabilitet i tillvaron har länge underskattats och har knappast liberalismens öra. Denna längtan är naturligtvis inte synonym med ”en revolt” mot förnuftet, som Öfverberg påstår, utan tvärtom ett uttryck för viljan att leva ett tryggt och förnuftigt liv. Den liberala individualismen – i utrerad eller mindre extrem tappning – med dess ständiga utmaningar, gränsöverskridanden och ideliga pekpinnar mot normer är inte förenlig med gemenskap, hänsyn och äkta mänsklig solidaritet i det goda och trygga samhället. Experiment, provokationer och politiska hugskott lockar bara deras förespråkare, inga andra.

Konservatismen blir därför nu en trygg hand att hålla i för alla som tröttnat på uppbrotten, materialismen och förtingligandet i samfundet. Sökandet efter djup och mening i vardagen blir alltmer uppenbart. Bara i en samfundsgemenskap på civilisatorisk grund och humanistiska rötter med stark respekt för människans okränkbarhet finns denna mening. Den västerländska civilisationen får inte falla i glömska.

BENGT OLOF DIKE

Stefan Bergmark är chefredaktör för Opulens. Norrlänning men sedan sekelskiftet bosatt i Malmö. Stefans yrkesmässiga bakgrund är från olika fanzines, tidskrifter samt oberoende medier och som frilansjournalist har han främst skrivit åt dagstidningarnas kultursidor. Stefan har också varit redaktör för ett par böcker samt fått tre antologier med krönikor utgivna. Mer om och av Stefan Bergmark: www.stefanbergmark.se

Det senaste från Debatt

Halleluja corona!

AMNESTI. ”När hela världen är panikslagen, kan han koppla av. Rädslan för
Gå till Toppen