Jämlikhetens paradox

Krönikor/Samhälle
Foto: Sadie Colbert

JÄMLIKHETSDATA. Det är nonsens att Vänsterpartiets motion om att SCB bör samla in data utifrån olika diskrimineringsgrunder skulle handla om att upprätta ett etniskt register, skriver Nathan Hamelberg. 

I dagarna kablade TT ut nyheten att Vänsterpartiets kongress antagit en motion om upprättande av register över landets befolkning utifrån etnicitet och religiös tillhörighet. Det är nonsens, och sedan har debatten följt i halmgubbarnas spår.

Med detta sagt tror jag att det finns både möjligheter och risker med jämlikhetsdata, eller snarare möjligheter och risker med hur politiken hanterar dem. ”Politiken” är ju flera saker: både den offentliga politiska debatten och de faktiska resurser som kommuntjänstemän sätter in för att lösa problem.

Risken med jämlikhetsdata är knappast registrering, och det tror jag också att motståndarna till jämlikhetsdata inser om de rannsakar sig själva. Så klart man vill att självskattad etnicitet och religiositet ska vara en privatsak, och åtminstone inte något som staten ska dela in oss utifrån, men så är alltså inte fallet.

Vidare: i dag delar de flesta med sig av långt mycket mer än så på internet, inte bara med vänner på sociala medier, utan också med globala storföretag som skräddarsyr reklam och förslag till oss utifrån vad vi identifierar oss som i tester och frågesporter och vilka inlägg, bilder och sidor vi gillar. Arbetsköpare, chefer, polisen och andra myndigheter gör research om oss online på ett sätt som säger betydligt mer om oss än jämlikhetsdata skulle säga om oss som individer. Vad en kommersiell och systematisk bearbetning av sociala medier garanterat inte möjliggör är en strukturell genomgång av särbehandling av medborgare.

Vad är faran med jämlikhetsdata? Jag ser folk säga det rakt ut – att vi diskuterar etnicitet i stället för klass. Men diskriminering handlar ju inte om klass i formell bemärkelse. Att vissa har svårare att få arbete handlar inte om klass. Vilka som arbetar och vilka som äger handlar om klass. Att vissa diskrimineras på grund av etnicitet, hudfärg, fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, kön, könsidentitet eller ålder kan försvåra allt från omsorg och bemötande till karriär (eller klassresa om man vill kalla det för det). Om invånare i kommuner och medborgare i Sverige har olika möjligheter i vården, olika tillgång till äldre- eller barnomsorg och olika skydd av polis eller om de särbehandlas av kommunala bostadsbolag så är det ett politiskt problem av enorma proportioner.

Det är dumt att på förhand avgöra vad skillnaden i bemötande och behandling beror på. Det är också dumt att förutsätta att det skulle bero på etnisk eller religiös diskriminering – vilket förespråkarna av jämlikhetsdata knappast gör. Men det är framför allt dumt att hindra kommunerna från att skaffa sig kunskap genom medborgarenkäter.

Med detta sagt tror jag att kritikernas oro delvis är befogad. Vad kommuntjänstemän gör med redskap som Statistiska centralbyrån tillhandahåller är en sak, vad politiker retoriskt gör en annan. Jag tror även att det finns en risk att jämlikhetsdata skulle visa på problem hos dem som försöker lösa problem medan de som inte ens anstränger sig kan framstå som befriade från problem: det är självklart att en rikemanskommun som Vellinge, som tar emot tiotalet asylsökande per år och försöker förbjuda tiggande i juridisk mening, har försumbara problem jämfört med kommuner som Södertälje och Botkyrka, som försöker skapa hem för tusentals människor på flykt.

Statistik och kunskap är bra, men för att komma i mål krävs berättelser om hur problem ska lösas, inte bara fakta. Om det så handlar om unga pojkars minskade läsning, självmordstal bland ensamma män, avståndet till akutsjukvård eller förlossningsvården i glesbygd så behöver vi kunskap. Direkt efter att alliansen tog makten 2006 lades både Arbetslivsinstitutet och Bostadsutskottet ner. Det är inte bara snack som leder till ”alternativa fakta”, utan också avsaknad av kunskap. Förre utbildningsministern Björklund tjatade sig blå om evidensbaserad politik utan att leverera någon sådan, men det betyder ju inte att idén om politik baserad på kunskap är dålig. Om vi ska få kunskap om särbehandling i Sverige – förekomst, som väl kan visa sig vara större eller mindre än folk befararar, för att inte säga skilja sig åt från plats till plats – så behövs helt enkelt metoder.

För fyra år sedan hamnade dåvarande statsminister Reinfeldt i blåsväder när han avfärdade Stefan Löfvens tal om att vi har massarbetslöshet i Sverige. Reinfeldt menade att det var fel, för ”om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”. I den formuleringen – för vilken Reinfeldt fick skit i medierna och för vilken han hudflängdes av oppositionen, men för vilken Moderaterna inte tappade nämnvärt stöd i opinionen – finns dilemmat med jämlikhetsdata komprimerat. För att jämlikhetsdata över diskriminering ska bli ett effektivt verktyg måste de gå hand i hand med ett offensivt samtal om medborgarskap, rättigheter och vad välfärds- och rättsstaten ska skydda.

Den sydafrikanska fackföreningsrörelsen COSATU:s valspråk var ”En orätt mot en är en orätt mot alla”. I den formuleringen förenades det fackliga löftet och antidiskriminering. Sverige är så klart inte Sydafrika under apartheid, men diskriminering behöver inte vara upphöjd till lag för att förekomma. Det går att förena kamp mot exploatering med kamp mot diskriminering, det är inte antingen-eller. Men det handlar just om hur vi talar om diskriminering.

Jämlikhetens paradox är att den som påtalar ojämlikheten anklagas för att orsaka den. Men i stället för att skjuta budbäraren måste vi kunna tala om det gemensamma och det specifika samtidigt. Om vi talar om det som något som drabbar ”de andra” så bygger vi in en målkonflikt, men om vi talar om det som något som inte ska drabba någon människa, kommuninvånare, svensk medborgare eller människa så är det inte de andras problem utan vårt.

NATHAN HAMELBERG

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

Nathan Hamelberg är skribent med förflutet som krönikör på Arbetaren, Fria Tidningar och ETC såväl som essäist på Ottar, Kom Ut!, Tecknaren, Fronesis och Ord & Bild. Till vardags verksam med våldsförebyggande arbete i Stockholm.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen