Gula västarna fortsätter skaka etablissemanget

Krönikor/Samhälle
”Nu är det väl ändå revolution på gång?”  Bildkälla: Wikipedia. Digital bearbetning: Opulens.

HOTET UNDERIFRÅN.  Den franska proteströrelsen Gula västarna har skapat revolutionära stämningar i Frankrike. Lisa Gummesson rapporterar från ett land där makthavarna, med Macron i spetsen, på allvar är hotade underifrån.

 

 

En månad in på det nya året och den franska proteströrelsen Gula västarna är fortfarande vid liv. Den utlösande faktorn var Macrons beslut om att höja bränsleskatten. Den massiva protesten mot presidentens orättvisa skattepolitik — att låta de som har minst resurser betala för klimatomställningen — blev snabbt till nånting mer: ett folkuppror mot social orättvisa.

Även om missnöjet blommar upp nu är detta intet nytt. Men det är Macron som till slut får betala priset för decennier av nyliberalism. Kanske för att han så uppenbart för sin politik i enlighet med maktelitens intressen. Kanske för att han så nonchalant uppfyller alla Sarkozys våta drömmar om skattebefrielser för de allra rikaste. Det vill säga för de privata investerare som finansierat Macrons presidentkampanj och såklart förväntar sig avkastning.

Gula västarnas genomslag är enormt. Större än alla andra liknande initiativ vi sett senaste åren, exempelvis proteströrelsen Nuit Débout 2016, mot Hollandes nyliberala reformer. Skillnaden är att Nuit Débout mobiliserade en liten grupp missnöjda parisare som i motståndets namn samlades vid Place de La Republique. Gula västarna marscherar inte bara på Paris gator, de ställer sig inte enbart på strategiska positioner på Champs Elysées eller Champs de Mars. De är överallt, i hela landet, i var och varannan rondell.

Gula västarnas genomslagskraft beror också på att vänstern är totalt splittrad i Frankrike. Hade det funnits en enad vänster hade den förmodligen blivit en konstitutiv del av rörelsen. I kölvattnet av 2017 års presidentval finns det gamla socialistpartiet kvar. Deras förre ledare, Benoît Hamon, som totalfloppade i presidentvalet i ett försök att styra in partiet på socialdemokratisk kurs igen, har startat rörelsen Generations som samlar ett par procent och som ideologiskt kan jämföras med initiativet Reformisterna i Sverige. Därtill finns Melanchons ytterkantsvänster La France Insoumises, samt miljöpartiet Les Verts. Skulle man slå ihop alla dessa skulle det finnas en bred och enad front mot Macron. I dagsläget är splittringen dem emellan allt för stor, bland annat när det kommer till inställningen gentemot EU.

Många har kritiserat Gula västarna för att sakna struktur samt politisk riktning och ledare. Men kanske är spretigheten och avsaknaden av toppstyre dess styrka? 68-rörelsens baksida var att den blev för personfixerad. Vi behöver ingen ny Cohn-Bendit. Likväl finns personer som blivit lite av ”Gula västarna-kändisar”, som Eric Drouet som infinner sig på de flesta demonstrationer och ständigt sänder live i sociala medier. Ett missnöje mot journalister har uppstått inom rörelsen då man tycker att bilden av den är orättvis, att den fredliga och konstruktiva sidan av rörelsen alltför sällan visas upp. Om det fysiska rummet fyllts av aktivister är de minst lika närvarande i det virtuella där den alternativa journalistiken blomstrar.

Rörelsen mobiliserar från alla fronter. Om den har en politisk färg är den möjligen röd-brun. Gula västarna utelämnar mitten, en liten klick i den välbeställda medelklassen. Och givetvis kom en motreaktion just från detta håll. Les foulards rouge (Röda sjalarna) demonstrerade den 27 januari till Macrons försvar. Man menade att det måste bli stopp på oroligheterna och våldet och hänvisade till att Frankrike faktiskt är ett land med social trygghet. Förvisso. Frankrike ligger långt ifrån Storbritannien och USA vad gäller individens eget ansvar. Likväl är det förståeligt att det sticker i ögonen på de som kämpar i samhällets bottenskikt när de ser sin president sänka förmögenhetsskatten.

Hur som helst är Röda sjalarnas demonstration hittills en engångsföreteelse, med futtiga 10 000 personer i jämförelse med Gula västarnas massiva uppslutning på hundratusentals. För att inte tala om det utbredda stöd de har hos resten av den franska befolkningen. Två av tre stöder Gula västarna. Och barn leker inte längre tjuv och polis på skolgårdarna, men Gula västarna mot polisen. Förhoppningsvis är deras lek inte lika våldsam som den bittra verkligheten.

Tusentals människor har skadats och blivit förda till sjukhus och Gula västarnas senaste demonstration i helgen hölls till deras ära. Polisens användning av så kallade flash balls ifrågasätts starkt. Det är ett vapen som allvarligt skadat flera demonstranter som fått dem i ansiktet eller på kroppen. Men istället för att rannsaka de våldsamma och repressiva polisåtgärderna vill regeringen i desperation införa en lag som kraftigt skulle reducera demonstrationsrätten. Lagen har splittrat partiet La République en marche, för även bland Macrons egna förstår man att en liknande lag är alltför antidemokratiskt. Hårda tag mot befolkningen alltså. Var gränsen mellan Macrons ultraliberalism och fascism går är en fråga i sig, kanske alltför tabubelagd. Men vad som förmodligen är säkert är att fler orättvisa reformer inte kommer kunna drivas igenom utan ytterligare repressiva åtgärder. Hur hårt Macron vill hålla folket återstår att se.

Ytan håller på att krackelera. Macrons ledarskap är på allvar hotat, likväl fortsätter spelet för gallerierna. Sedan Macrons tidigare princip om ”parole rare” där han förespråkade minimal dialog och insyn i det politiska arbetet samt utestängning av journalister — en politisk strategi som han redan som 32-åring visade sympatier för i essän Les labyrinthes des politiques publicerad i kulturtidskriften Esprit (mars/april 2011) — har han gjort en helomvändning. Nu har han öppnat upp för debatt, ”le grand débat”, med landets alla borgmästare.

Trots den hyperdemokratiska aspekten i detta initiativ kritiseras debatten hårt från flera håll. Bland annat för att man inte vill ta diskussionen direkt med representanter för Gula västarna och för att man vägrar låta CNDP (Commission nationale du débat public — en fristående statlig instans som har som syfte att låta medborgarnas röst höras) sköta debatten, som nu i mångt och mycket består av att Macron själv håller tal framför de inbjudna. Det liknar snarare den kommunikativa strategi vi såg under kampanjandet med En marche! än ett demokratiskt samtal och kritiker menar att det bara är ett sätt för Macron att starta sin kampanj inför EU-valet.

Om Gula västarna kommer få igenom några reformer är allt annat än givet. Förmodligen behöver de en tydligare agenda. En uppriktig vilja till dialog från politikernas sida är också nödvändigt. Vad som inte är att betvivla är att det politiska livet i Frankrike håller på att falla samman. Nyliberalismens normalisering har misslyckats och det av två anledningar: klimatkrisen och den sociala orättvisan. Två frågor som är tätt sammanflätade av en primär fråga, nämligen människans rätt till en värdig existens.

LISA GUMMESSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen