Förmodligen är det snarare 70-tal än 30-tal

Krönikor/Samhälle
Collage: C Altgård / Opulens. Bildkällor: Wikipedia, Pixabay.com med flera.

KRIG. Precis som på 1970-talet bidrar terrordåd och politiska mord idag till att sprida osäkerhet och förstämning bland allmänheten. Och tvivlet på etablerade institutioner växer – då som nu inte utan fog, skriver Mattias Svensson.

 

Många talar i dessa dagar om paralleller till 1930-talet. Jag undrar varför inte fler drar paralleller till 1970-talet. Det decenniet  var också en dyster tid av tankemässig vilsenhet, terrordåd och politisk radikalisering.

Klagovisan från de intellektuella var faktiskt fascinerande lik hur det låter från samma håll idag. När en sociolog och en socionom 1975 studerar Malmö på uppdrag av kommunen tar de i bakgrundsbeskrivningen upp alla de samhällstendenser de oroar sig för. Det är ökad individualism och kommersialism, familjebandens och gemenskapernas upplösning, makthavare som fjärmat sig från folket och är på tok för avlägsna, nya medier som tar över tillvaron för människor som inte kan hantera det – ja och så är det invandrarna förstås: ”De kommer med ett annat kulturarv och är främmande för det svenska livsmönstret”. Vi kanske inte i efterhand betraktar 1970-talet som individualismens, kommersialismens och massinvandringens decennium, men så verkade det uppenbarligen för betraktare på 70-talet.

Framför allt lever västvärlden nu som då under tyngden av ett misslyckat amerikanskt krig – då Vietnam, nu Afghanistan och Irak.

Krigen långt bort har påverkat också oss på fler sätt än vi egentligen tänker på, och mer den här gången än på 1970-talet. Antalet flyktingar till Europa är ett flagrant exempel, det rör sig om betydligt fler till följd av krigen i Irak och Afghanistan än till följd av Vietnamkriget. Att ta emot människor som hamnat i krigsrelaterade nödsituationer är humanitärt rimligt, men har inneburit ekonomiska och sociala påfrestningar som över tid nött ner solidariteten. Också på så sätt märks krigströttheten.

Krigen har också påverkat vår säkerhet. Visst var invasionen av Afghanistan en respons på al-Qaidas terrorattentat i USA 2001 och det islamistiska hotet mot väst var påtagligt redan med dödsdomen mot Salman Rushdie 1989, men kriget mot terrorismen har i många delar, särskilt de mest brutala och vidlyftiga, varit kontraproduktivt. IS bildades och radikaliserades efter USA:s ockupation av Irak. Övergreppen i väst mot människor som satts i fångläger världen över där de torterats och spärrats in i minimala isoleringsceller under 2000-talets första år har också bidragit till hat mot väst. Detta må ha tystats ner i västs egna mediekanaler – trots att 21 europeiska länder, inklusive Sverige, var behjälpliga med kidnappningar och att sända folk till tortyr och fångenskap utan rättegång – men i den islamistiska propagandan är fångarna på Guantanamo fortfarande aktuella. De hårda tagen och övergreppen har fött och gött radikalisering och säkerhetshot.

Precis som på 1970-talet bidrar terrordåd och politiska mord till att sprida osäkerhet och förstämning bland allmänheten. Vid sidan om hotet från islamistisk terror finns andra aktörer. Då var terrorismen vänsterextrem, medan ett växande antal liknande politiska mord och terrorattentat på senare år snarare haft högerextrema och främlingsfientliga motiv, en skillnad som egentligen mest illustrerar likheterna mellan de båda rörelserna.

Precis som på 1970-talet växer tvivlet på etablerade institutioner – då som nu inte utan fog. Tvivlet gäller också den liberala demokratin, som på 1970-talet utmanades av både fascistiska militärjuntor och kommunistiska centralkommittéer – detta med mindre fog.

Ytterligare en påtaglig krigseffekt är ekonomisk. Vietnamkrigets kostnader knäckte Bretton Woods-systemet (ett fastkurssystem där växlingskursen för länders valutor gentemot den amerikanska dollarn fastslogs, reds. anm.) och den amerikanska guldmyntfoten. Dollarns värde kunde inte längre garanteras när USA lånefinansierat sitt krig. Den ekonomiska krisen på 1970-talet, förvisso också förstärkt av Opec-ländernas dyrare olja, var så tung att den ledde till en identitetskris för den dominerande makroekonomiska inriktningen: keynesianismen. Vi är alla keynesianer, sade Richard Nixon en bit in på 1970-talet. Han körde den teorin så grundligt i botten att i stort sett ingen var keynesian tills teorin återuppstod efter 11 september 2001.

Krigen i Irak och Afghanistan är de dyraste i USA:s historia, notan ligger i skrivande stund på omkring 6,4 biljoner dollar. Att de finansierats via lån märks förvisso bara indirekt eftersom räntorna hållits konstlat låga. Där finns en bidragande orsak till bubblan på den amerikanska bostadsmarknaden som sedan sprack och blev finanskrisen. En kris som ledde till ännu mer belåning till ännu lägre räntor. Detta ”nya normala” påverkar hela världen och har gynnat skuldsättning och skenande inflation på bostads- och tillgångsmarknader. Vi ser återigen en kris där tidigare etablerade ekonomiska tankar ifrågasätts – även om det i mitt tycke är helt fel att ifrågasätta värdet av global handel och det kapitalistiska systemet, när det snarare är penningpolitiken och den huvudlösa belåningen som är fel. Och även om statlig belåning av andra skäl tillkommit så hade penningpolitiken inte kunnat få denna permanent nya inriktning utan USA:s krigsskuld.

Opulens webapp

Installera Opulens webbapp för mobil HÄR!

Precis som på 1970-talet växer tvivlet på etablerade institutioner – då som nu inte utan fog. Tvivlet gäller också den liberala demokratin, som på 1970-talet utmanades av både fascistiska militärjuntor och kommunistiska centralkommittéer – detta med mindre fog. Den tyske socialdemokraten Willy Brandt såg 1974 demokratierna som en utslocknande låga. Nu utmanas väst av korrupta oligarkstyren och av Kinas auktoritära modell.

Vilket värde finns då i att dra historiska paralleller? Det kan diskuteras och det betyder förstås inte att det kommer att sluta likadant nu som det gjorde då. Skillnaderna är alltid betydande. Men i bästa fall kan vi med andra perspektiv få syn på saker som vår samtid gjort oss blinda för. Jag tror att en av de sakerna är krigströttheten, och den enorma skada som långvarig krigföring innebär också om själva skjutandet och bombandet sker långt bort från USA och Europa. Krig brutaliserar både vänner och fiender, de skapar mandat för övergrepp också på hemmaplan, och de kostar enorma summor som förr eller senare, på ett eller annat sätt, måste betalas.

MATTIAS SVENSSON

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor

Vår iskalla värld

OMÄNSKLIGHET. ”Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller