Förbi identiteten

Krönikor/Samhälle
Foto: Pxhere

OKRITISK KRITIK. ”Det är just för att inte uppfostra medborgarna som till exempel museer ska vara normkritiska.” Nathan Hamelberg slår ett slag för en normkritik som inte bara handlar om identitet. 

För snart tio år sedan hamnade jag i ett samtal om hållbarhet med Kjetil Thorsen, en av grundarna av den norska arkitektfirman Snøhetta. Vi pratade om alla möjliga vinklar på hållbarhet, men jag minns särskilt två saker som Thorsen sade: för det första att det är viktigt med konflikter för att kunna bygga något som ska hålla i årtionden eller århundraden, och för det andra att mångfald är en resurs. Tillsammans kan de störa konsensus och likriktning. Att bygga är i sig självt att navigera i målkonflikter om prioriteringar, utrymme, funktion och ändamålsenlighet, och det arkitektkontor som tar in perspektiv och kritik som alltid möter byggprojekt har helt enkelt ett försprång.

Jag tänker på det här när diskussionen om normkritik i kulturen är inne på sjunde versen. Jag tror att det är oerhört viktigt att kritisera normer för att undvika misstag eller att slentrianmässigt agera som man gjort av hävd. Så ja, jag är varm anhängare av normkritik. Om man ska börja med att kritisera en norm så skulle det väl vara att ”normkritik” i den samtida offentliga debatten har blivit synonymt med identitet snarare än gemensamma, ofta oskrivna regler och förväntningar på beteende inom en mindre social gemenskap eller samhället i stort. Identiteten kan så klart vara knuten till förväntningar på beteende. Men genom att fokusera på identiteten på personer i organisationer, hierarkier eller ledningsgrupper kommer just beteenden, belöningar och bestraffningar i bakgrunden.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Identitet –  etnisk identitet, könsidentitet, sexualitet, kroppsfunktion eller något annat – brukar ligga till grund för diskriminering, men normer upprätthålls inte främst genom särbehandling, utan kan lika gärna upprätthållas genom likabehandling. Snarare än att alla med identiteten kvinna/homosexuell/invandrare särbehandlas för sin identitet bestraffas alltså alla som inte beter sig på ett visst sätt eller som inte är väletablerade i ett givet nätverk. Annorlunda uttryckt menar jag att den samtida normkritiken ofta stirrar sig blind på symptom snarare än bakomliggande orsaker; att vissa inte deltar i en given organisation kan bero på djupare saker än just identitet.

Uppfattningen att vi utan vidare kan inkludera dem som är exkluderade utan att se till vad i organisationerna som exkluderat dem kallades syrligt add women and stir av de andra vågens feminister som kritiserade tidigare liberala feminister, enligt vilka patriarkala strukturer skulle upplösas om bara kvinnor kunde inkluderas i dem. I samtiden kan man se samma tendens att organisationer med etniskt homogen sammansättning tänker sig att de ska rekrytera icke-vita som mångfaldsalibin så att allt sedan kan fortgå som vanligt. Men vem vill inkluderas för att representera ”de andra”? Om inte utgångspunkten är att det finns ett värde i heterogenitet – att det berikar med fler kompetenser, erfarenheter och att de konflikter som de kan ge upphov till i huvudsak är bra – då kommer de som rekryteras för att nå mångfaldsmål att bli gisslan.

Så långt om organisationer. Det blir kanske än mer komplext när vi ska förhålla oss normkritiskt till normer i estetik och kultur. Men först: ordet normkritisk andas en förståelse av kritisk som synonymt med ”negativ”. Men normer är varken positiva eller negativa i sig själva. Vissa av dem är omistliga för att samhället ska fungera, andra är begränsande eller föråldrade. Den här slappa förståelsen av ”kritisk” används lika slentrianmässigt av dem som skulle kunna sägas vara normkritikernas motsats i offentligheten idag: när folk hävdar att de är ”invandringskritiska” är det i regel en förskönande omskrivning för att de är invandringsfientliga. Snart kan man nästan tala om att ”religionskritik” har landat i samma förståelse av kritik. För att citera Sven-Eric Liedman om behovet av kritik:

Kant skapade den kritiska filosofin, källkritik och textkritik är några av de viktigaste redskapen i humanistisk forskning, och det råder fullständig enighet om att all vetenskap ska bedrivas i kritisk anda. Att vara kritisk innebär inte att vara negativ utan att noga pröva grunderna för ett påstående. Kritik är motsatsen till godtrogenhet.

I dag raljeras det om normkritik som uppfostran av medborgarna, men det är just för att inte uppfostra medborgarna som till exempel museer ska vara normkritiska, så att medborgarna själva kan bryta ner floskler makthavarna omger sig med, så att tidsandan kan blottläggas, så att traditioner ska kunna synliggöras och så vidare. Det handlar inte om någon katekes för hur någon ska tänka.

Till sist två saker som kan underlätta att luckra upp strukturer i den notoriskt samförståndsvurmande svenska kulturen.

För det första: Man kan begå två misstag när man ska försöka få till mångfald. Det ena är att reducera mångfald till en fråga om etnicitet, det andra är att tro att etnicitet och bakgrund är irrelevanta. Mångfald handlar om en myriad av erfarenheter, inte bara etnisk kultur, och om vi låser begreppet vid den betydelsen blir just de med etnisk minoritetsidentitet inlåsta som gisslan.

För det andra: Jag tror själv att identitet – hur man ses och hur man ser sig – är av enorm betydelse för hur man ordnar erfarenheter. Men tanken att identiteten överbestämmer hur vi förstår kultur är ju absurd. På sociala medier antyds det hela tiden, ”det där säger du bara för att du är vit/man/cis/hetero/medelklass” och så vidare. I stället för ett ödmjukare erkännande av ens egen position: ”Min syn är präglad av min erfarenhet som x”. Jag tror inte det är fel att anta att erfarenheter styr läsning eller mottagning av ett verk, men det är garanterat fel att tro att man kan avläsa alla erfarenheter utifrån synlig identitet. Att skriva folk på näsan om varför de inte tycker som en själv eller att påstå att deras analys bara är ett resultat av deras identitet är en självuppfyllande profetia: det är liktydigt med att ge upp möjligheten till förändring, dialog och erfarenhetsutbyte.

NATHAN HAMELBERG

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

Nathan Hamelberg är skribent med förflutet som krönikör på Arbetaren, Fria Tidningar och ETC såväl som essäist på Ottar, Kom Ut!, Tecknaren, Fronesis och Ord & Bild. Till vardags verksam med våldsförebyggande arbete i Stockholm.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen