Drömmar om jordgubbar från Gaza

Krönikor/Samhälle
Palestinsk bonde med häst. Foto: Wikimedia Commons

UTSVÄLTNING. Den israeliska armén erkände för en tid sedan att man släppt ut växtgifter över Gaza och förstört stora delar av områdets åkrar. Mats Kejonen om det ihåliga talet om krig mot terrorism.

”Israel skyddar sig bara mot terrorister.” Så lyder kommentaren på en artikel om de senaste bombningarna av Gaza. Det är bara en av dryga hundratalet kommentarer på en känd dagstidnings Facebooksida, men samma argument återkommer om och igen. Jag känner igen budskapet, det brukar upprepas med lite olika variationer varje gång Israel inleder en ny bombningskampanj. Den som skrivit kommentaren är en fyrtiofemårig lärare från Ludvika och argumentet får mig, som alltid, att tänka på någonting min pappa berättade för mig.

1968 var min pappa tjugotvå år gammal och stationerad som FN-soldat i Gaza. Det kan verka lite långsökt att en arbetargrabb från byn Purnu hamnade i Palestina, men som Tornedalsförfattaren Mikael Niemi en gång konstaterade: ”Om du ville komma bort från det hårda slitet i Tornedalen så kunde du bli tullare, polis eller soldat.” Pappa blev soldat.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Den israeliska staten har i dag över 500 vägspärrar på den mark som internationella samfundet erkänner som Palestina. Men checkpoints är ingenting nytt, flera av de israeliska vägspärrarna upprättades direkt efter sexdagarskriget. För femtio år sedan brukade vägspärrarna också stängas vid terrorhot, berättade pappa. Terrorhoten brukade sammanfalla med när det var dags för bönderna att hämta in sina skördar och avta igen ungefär i tid med att skördarna ruttnat.

”Gaza har världens godaste jordgubbar”, brukade min pappa säga. ”Men omvärlden kommer aldrig att få smaka dem”, brukade han fortsätta med hänsyftning på den illegala blockad som staten Israel upprättat på internationellt vatten för att hindra all handel med Gazaremsan. Länge var torkade kikärtor det enda som den israeliska militärmakten tillät passera gränsen in i det svältande Gaza.

Det palestinska jordbruket har förfinats av generation efter generation under tusentals år och det är först de senaste årtiondena utvecklingen har stött på hinder. För tre år sedan passerade en nyhetsnotis från SVT i mitt flöd. Israeliska armén erkände att man släppt ut växtgifter över Gaza och att man förstört stora delar av områdets åkrar. Det tänker jag ofta på.

Det finns många spektakulära exempel på den israeliska statens våld och förtryck, till exempel den korta filmsekvensen med en obeväpnad kvinna med en palestinsk flagga som dök upp i mitt flöde för några veckor sedan. Hon sköts ner av en israelisk krypskytt under den så kallade ”återvändandemarschen” där palestinska flyktingar försöker återvända till sina ursprungliga födelsehem. Eller det världskända exemplet med sextonåriga Ahed Tamimi, som just nu sitter i fängelse efter att ha örfilat en fullvuxen israelisk soldat. Men jag vill ändå uppehålla mig vid vägspärrarna och växtgifterna över Gaza, för Israels brott mot den palestinska naturen visar på någonting obehagligt som ger mig kalla kårar längs med hela ryggraden. De visar på någonting som skrämmer mig mer än staten Israels alla bombningar tillsammans.

När Israel 2008 dödade tre tusen människor under ”Operation gjutet bly” gjordes det med terrorhotet från Gaza som förevändning. Men när en stat medvetet förstör grödor och försöker svälta ut människor så kan det inte ens i retoriken handla om krig mot terrorism. Det handlar om ett medvetet, långsiktigt och överlagt folkmord.

Det ser mörkt ut för Gazas befolkning just nu. Två miljoner människor sitter fast i vad som har kallats ”världens största utomhusfängelse” och bombas av den israeliska armén med USA:s och Europeiska unionens goda minne. Men det finns också hopp. Sveriges erkännande av Palestina denna mandatperiod kom som en kulmen av årtionden av envist folkrörelsearbete för den palestinska saken. Internationellt har många röster börjat höjas för palestiniernas rätt, bland annat från Amnesty. Och den internationella bojkottrörelsen mot israeliska produkter har skrämt den israeliska makten så till den grad att Israels president Netanyahu fördömt rörelsen i Knesset.

Det finns alltså vissa skäl att se ljust på framtiden. Jag vågar hoppas att vi en dag kommer att få uppleva ett fritt Gaza och Palestina. Och jag hoppas att jag en dag kommer få smaka jordgubbar från Gaza.

MATS KEJONEN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen