Dömd i en hashtag

Krönikor/Samhälle

SEXISM. ”Jag ser till och med hur det skrivs att de flesta av oss ska växa upp och sluta gnälla för att vi någon gång blivit tafsade på ute på krogen.” Linda Bönström skriver om kritiken av nätkampanjen #MeToo.

Skit ner dig! Japp, det är vad jag vill säga till dig. Inte så sofistikerat jag vet. Inte heller den mest intellektuella av formuleringar, jag vet att jag kan göra det bättre och lite mer sparsmakat och linjärt för din skull. Så det känns som om vi kan samtala med någon sorts värdighet, du och jag. Att jag respektfullt lägger fram mina argument och du kontrar med dina, det är trots allt så det borde gå till oss vuxna emellan. Men jag har ingen lust. Jag har ingen ork. Jag har försökt att lirka med dig så länge, övertyga om att din position gör mer skada än nytta men genom åren har du ihärdigt vägrat att tro mig.

De senaste dagarna har nätkampanjen #MeToo fullkomligt exploderat i mitt flöde på Facebook. Det korta meddelandet lyder:

Me too.
If all the people who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.#MeToo

Om alla människor – notera gärna att det står människor och inte enbart kvinnor – som blivit sexuellt trakasserade eller utsatta för sexuellt våld skriver detta som status kanske det ger folk en känsla av problemets magnitud. Och jag ser hashtaggen och meddelandet från vän efter vän, familjemedlemmar, bekanta och kända som okända människor. Genomslaget är utan tvekan både bedrövligt och fenomenalt.

Men när någonting går framåt i sådana här frågor kan man slå sig i backen på att några kommer att försöka förminska det hela. Det dröjer självklart inte lång tid innan jag ser hur kampanjen och de som deltar bara sägs vara ute efter sympati, de offergosar läser jag, kampanjen är verkningslös eftersom den bara visar vad vi alla vet. Jag ser till och med hur det skrivs att de flesta av oss ska växa upp och sluta gnälla för att vi någon gång blivit tafsade på ute på krogen, man ska tydligen ha blivit utsatt för rätt sorts sexuellt våld för att vara med menar någon. Hur denne nu sätter sin dom utan att veta vad som hänt oss, om vi är rätt typ av utsatta, vete fasiken för jag har då inte fått frågan i alla fall.

Alla negativa uttryck jag läser är enkom från andra kvinnor. Ofta från begåvade och intelligenta sådana, de som gärna tar den svages parti. Men inte här och inte nu. Och varför har jag egentligen svårt att svara på. För att vi berättar något som ”alla” vet? Hur kan det förstärka patriarkatets normer att vi som blivit ropade efter, tafsade på, nedhållna och fått utstå övergrepp säger något? Ett spår tycks vara att kampanjen inte gör skillnad på vilket sätt trakasserierna gått till, en del ska tydligen ha mer respekt än andra, ju grövre våld desto större stöd ska man ha medan å andra sidan de där vardagliga händelserna  inte är så svåra att överleva. De behöver ingen sympati eftersom, återigen, alla har varit med om det.

Nu råkar det vara så att jag känner människor som inte alls vet om att ”alla” varit med om det. De är inte onda eller ointelligenta, de vet bara inte om exakt hur ruttet systematiskt och kärvt som det kan vara. De är varma och omtänksamma men vet ändå inte hur det är att alltid vara beredd, alltid se sig om, alltid ha mål i mun eller en knytnäve redo. Det bästa som kommit ur kampanjen, för min del, är att se alla män som öppet rannsakar sig själva: har jag? De är förvisso inte många, inte tillräckligt. Inte på långa vägar. Men det är en öppning och jag ser hellre till den än att lägga mig platt på golvet och bara viska okej och ursäkta för att jag har en åsikt, för att jag har en erfarenhet jag vill tala om.

Nätkampanjer är flyktiga till sin natur och jag vet inte hur långt vi har kommit innan den dör ut. Sexuella trakasserier och sexuellt våld är inbyggt i vårt samhälle sedan urminnes tider, den starkes rätt att ta vad den vill ha, därför mäktar jag inte till att resonera med dig som ser ner på oss dold bakom intellektets slöja. Jag tänker inte skämmas för att du ska få känna dig viktig med dina välsvarvade ord. Så skit ner dig!

LINDA BÖNSTROM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Linda Bönström

Linda Bönström är statsvetare, gymnasielärare och samhällsdebattör och har tidigare verkat även som frilansande översättare och poet. Hon är numera bosatt i Värmland. Tillsammans med Peter Sjöblom är hon chefredaktör för musiksajten MONO. www.monomagasin.se

Det senaste från Krönikor