LYRIKDEBATT. Iodine Jupiters krönika om poesins tillstånd har följts av debattinlägg från Mattis Spansk, Jermiah Karlsson och Jupiter. I ytterligare ett inlägg hävdade Erik Bovin att poesin fyller en funktion. Idag får han svar på tal av Jeremiah Karlsson.
I Erik Bovins replik på min polemiska text får man reda på att hatet, så även poesihatet, är uttryck för något tidstypiskt. Och tidstypiskt är kanske även att inte läsa texter ordentligt. Jag har givetvis inte gett mig in i en diskussion om hur rimligt eller orimligt det är att ha anspråk, och ta sig ur ”stenåldern”. Men frågan är, nu, när vi inte befinner oss i stenåldern, när vi lever i en hypermodernitet, vilken roll poesin bör ha – och hur poeternas ansvar ser ut kring den tryckta poesins död.
Erik Bovin skriver även:
”Poesi lever och frodas i olika former, och fyller fortfarande en funktion (om än oreflekterat hos många) i människors vardag. Det är jag övertygad om. Det är just poesin i bokform som håller på att dö ut.”
Och det var det sista där som var en poäng i min text. Bovin skriver även i sin replik:
”Karlsson har helt rätt i att mycket av den samtida poesin är dunkel och svår. Men gör det den per automatik omöjlig att ta till sig för andra än redan invigda (och förstörda)? Det tror jag inte. Se på poplyriken! ”
Här sparkas in öppna dörrar. Jag har tydligt skrivit om den tryckta poesin, och konstpoesin, för att undvika att ge mig in på musikens område (jag skriver själv låtar och vet att poesi/lyrik i allra högsta grad kan leva i musiken. Musiken kan vidare vara mer förlåtande mot banala texter än den tryckta poesin, och en undflyende text kan försonas av en skön melodi osv).
Att den tryckta poesin är död – eller snarare ointressant för folk i gemen – underlättar inte för oss som kommer efteråt, och vill skriva poesi för just folk i allmänhet.
info@opulens.se
