Hon läste, och hon förminskade

Debatt
Collage: Opulens.

IDENTITETSPOLITIK. ”Att reducera konstnärer till sina kön är att stänga in dem, låsa fast dem i fasta tidsbestämda kategorier och förminska hela deras konstnärliga gärning – något som konstigt nog oftare drabbar kvinnor än män”, skriver Saga Cavallin.

 

Jag känner hur jag plötsligt blir trött då jag läser Siri Hills krönika. Texten inleds med en anekdot där Hill är på en fest hos en manlig bekant och tittar i hans bokhylla, där böckerna är skrivna övervägande av manliga författare. Mannen kommer sedan fram och undrar om Hill läst Ulf Lundell. Anekdoten känns fabricerad, men jag vill gärna hoppas att den är sann. Jag undrar nämligen vilket årtionde eller alternativt universum Hill befinner sig i där det fortfarande går att hitta män som har ett levande litteraturintresse som sin främsta identitetsmarkör.

För till skillnad från Hill är för mig det chockerande i den anekdoten inte könet på författarna i mannens bokhylla – utan att han överhuvud taget har en bokhylla, med böcker! Många studier som publicerats de senaste åren visar ju att män både läser och skriver i allt mindre utsträckning. Hills kontrafaktiska självbild och historieskrivning behöver kontras. Skönlitteratur är nämligen inte, och har heller aldrig varit, en konstform dominerad av män.

Jag trodde att vi då vi lämnade 2010-talet äntligen begravt identitetspolitiken och skakat av oss det iskalla nackgrepp den hållit kring synen på konstnärligt skapande. Jag trodde att vi till slut kunde släppa idén om den kvinnliga författaren som marginaliserad och bortglömd. När 72 procent av de som debuterar skönlitterärt i Sverige är kvinnor, trodde jag att vi också kunde begrava myten om den skrivande kvinnan som ett unikum, något som bara dyker upp någon gång ibland i historien och då som ett undantag från en regel. För när nästan inga män läser eller skriver längre ser jag det som givet att vi slutligen måste acceptera att skönlitteratur alltid varit och är en arena dominerad av kvinnor – både historiskt och idag. Jag hade tydligen fel.

Jag undrar också vilka de specifikt kvinnliga upplevelser är som till exempel Sapfo berättar om.

För detta är kännetecknande för identitetspolitik, av vilken Siri Hill uppenbarligen är en överlevande rest: att ta sina egna bildningsluckor och komplex, och generalisera kring dem på strukturell nivå (lex begreppet mansplaining). Hill försöker sig på konststycket att få det att verka som att hela världen ratar kvinnor för att hon själv inte kände till Simone De Beauvoir eller Bodil Malmsten. Problemet i första scenen i Hills text är för mig inte att hon möter en man som läser Jack – utan att det mötet krävdes för att hon skulle upptäcka Sapfo! Om det är rimligt att dra slutsatser om en person utifrån titlarna i dess bokhylla, undrar jag vad jag skulle dragit för slutsatser om jag sett Hills bokhylla innan hon sjösatte sin ”feministiskt” motiverade ”bildningsresa”.

Jag är ledsen för Siri Hills skull. Ledsen för att hon inte kan identifiera sig med allmänmänskliga erfarenheter – sådana som Knausgård och Strindberg skriver om – på grund av författarnas kön. Jag undrar också vilka de specifikt kvinnliga upplevelser är som till exempel Sapfo berättar om. Gör hennes kön henne bättre lämpad att beskriva olycklig kärlek på ett sätt som känns drabbande, direkt och nära 2 000 år efter att dikterna nedtecknades? Hade hennes poesi haft mindre konstnärlig bäring om hon hade varit en man? Hur påverkar Gun-Britt Sundströms kön hennes förmåga att moraliskt, politiskt och humoristiskt resonera kring ett stormigt parförhållande, vad är det i hennes specifika kvinnlighet som gör henne bättre lämpad att berätta om det?

Att reducera konstnärer till sina kön är att stänga in dem, låsa fast dem i fasta tidsbestämda kategorier och förminska hela deras konstnärliga gärning – något som konstigt nog oftare drabbar kvinnor än män, så även hos Siri Hill. Sapfo har inte lästs ”feministiskt” förrän i samtiden – men hon har traderats, nedtecknats, kopierats, kanoniserats, älskats och överlevt iallafall.

Siri Hill placerar kvinnliga författare i en särskild kategori där de inte hör hemma. Som Vigdis Hjorth sa i ett samtal jag såg på bokmässan i höstas, var det ju i mångt och mycket kvinnor som uppfann den moderna romanen: Systrarna Brontë, Mary Shelley, Jane Austen och så vidare. Romaner var fram till mycket nyligen fulkultur och eftersom det inte krävs mer än papper och penna har skrivande varit både en tillgänglig försörjningsmöjlighet för ensamstående mödrar som medeltidsförfattaren och filosofen Christine de Pizan, och en perfekt syssla för uttråkade överklassdamer.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på lördagar.
Prenumerera

En person på 17- eller 1800-talet skulle inte förstå vad du pratade om om du sa att skönlitteratur är något specifikt manligt. Exempelvis användes på 1800-talet den svenska författaren Emily Flygare-Carlén för att marknadsföra Strindberg utomlands. Att tro att män dominerat i romangenren, och att det behövs något sorts specifikt feministiskt bildningsprojekt för att gräva fram de fåtal kvinnliga författare man tänker sig funnits, är ohistoriskt. Man skulle nästan kunna säga att det snarare bidrar till att dölja kvinnors roll i skapandet av romanen som genre och den moderna litteraturen, och därmed till att reducera kvinnors författarskap även idag. Så också när DN, då de presenterade könsstatistiken över andelen kvinnor som debuterade förra året, skriver att författaryrket ”är på väg att bli ett kvinnoyrke”, fast det ju är ett av de absolut äldsta kvinnoyrkena (Sapfo, återigen).

De namn Siri Hill räknar upp i sin text är inte på något sätt dolda eller ouppmärksammade författarskap, utan några av historiens och samtidens absolut mest uppmärksammade och hyllade. Men hennes kulturhistorierevisionism med feministiska förtecken gör dem små och specifikt kvinnliga, placerar dem i ett psykologiskt och historiskt dolt fack av ”kvinnolitteratur”. Utöver de författare Hill nämner, vill jag nämna några fler: Virginia Woolf, Sylvia Plath, Astrid Lindgren, Tove Jansson, J.K Rowling – är detta små, betydelselösa författarskap som ingen hittat till eller läst i egenskap av att författarna är kvinnor? Eller är det några av de mest sålda, stilbildande, lästa och älskade författarna i modern tid?

Ironiskt nog är majoriteten av manliga författare Hill räknar upp i textens inledning: – Horace Engdahl, Stig Larsson, Ulf Lundell – extremt lågstatus i dagens litteraturklimat. Patti Smith eller Chimamanda Ngozi Adichie, Hanya Yanagihara eller Olga Tocarczuks författarskap upplevs som fräschare och deras böcker är givetvis mer sålda och lästa än Larssons eller Engdahls. Men det finns också en allmänt peppig stämning i Sverige kring unga kvinnliga debutanter, som gärna får ha en politisk udd likt Ngozi Adichie eller Tocarczuk. Det är just detta som är problemet, och alltid är problemet. För när man fixerar en författare i sitt kön fixerar man den också i sin tid. När könet och det skandalösa eller politiskt korrekta som förknippas med detta blir förevändningen för publicerandet och läsandet, blir litteraturen hopplöst tidsbunden och får svårt att nå den status som mindre uppskriven litteratur kan nå. Den tidigare nämnda Emily Flygare-Carlén var större än Strindberg i sin samtid, delvis på grund av att hon var kvinna, men det är inte hennes konstnärskap som överlevt. Det är kul för unga kvinnor att de blir utgivna i större grad nu än tidigare, men synd att det sker på grund av politiskt korrekthet och därmed på bekostnad av deras status som konstnärer, något som texter som Hills bidrar med.

Jag tyckte inte att Alexander McCall Smiths kön och hudfärg hindrade honom från att berätta om en svart kvinna som är detektiv eller att Selma Lagerlöfs kön och det faktum att hon aldrig fick barn stod i vägen för henne att kunna berätta om upplevelsen att bli far.

Jag hoppas därför innerligt att Hills text blir den slutliga spiken i kistan för identitetspolitiksivrare som tar sina egna bildningsluckor och upphöjer dem till allmän sanning, och därmed får en grundläggande kunskap i litteraturhistoria och samtidslitteratur att framstå som ett politiskt statement. Ta inte skammen över att en kille på en fest har läst mer än du och över att du missat några av historiens viktigaste, största och bästa författarskap bara för att de är kvinnor, och tro att det är feminism.

När jag gick i högstadiet läste jag Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith och Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf. Jag tyckte inte att Alexander McCall Smiths kön och hudfärg hindrade honom från att berätta om en svart kvinna som är detektiv eller att Selma Lagerlöfs kön och det faktum att hon aldrig fick barn stod i vägen för henne att kunna berätta om upplevelsen att bli far. Jag läste även Att döda ett barn av Stig Dagerman – något av en klassiker i högstadiesammanhang – och hoppas verkligen att Dagerman inte körde över ett barn för att sedan kunna berätta om den erfarenheten realistiskt och med djup inlevelse.

Du behöver inte vara kvinna eller svart eller man eller vit för att kunna berätta om att vara människa, för det är konstruerade kategorier men mänsklighet är universell. Och hela poängen med litteratur är att det inte är essentialistiskt. Som författare använder du din fantasi och medmänsklighet. Att inte förstå det är samma sak som att inte tro på solidaritet och empati, själva grunden i all kamp mot förtryck. Jag tycker därför att läsa Knausgård är exakt lika bildande och att läsa Ulf Lundell får en att växa lika mycket som att läsa Gun-Britt Sundström eller Bodil Malmsten. För jag tror på fritt konstnärligt skapande, och att alla människor i grunden är likadana.

SAGA CAVALLIN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt