Dags att slå ett slag för konstens frihet

Debatt/Samhälle
Banksy. Foto: Robyn Hobson / Pixabay.com

KONSTDEBATTEN. Sölvesborgs sverigedemokrater fick den uppmärksamhet de sökte. Klokt vore att nu ge dem det de inte önskade, en seriös diskussion kring konstens frihet, skriver Christer Nylander (L), ordförande för riksdagens kulturutskott.

 

 

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL .

Sölvesborgs politiker ville naturligtvis vara spektakulära och skapa debatt. De hade i en ordinarie budgetprocess enkelt kunnat sätta kontot för konstinköp till noll (det kontot är inte och har aldrig varit jättestort i Sölvesborg). Men nu ville de sticka ut och valde därför ett annat sätt att manifestera sitt motstånd mot provocerande samtidskonst.

Tänk om vi kunde använda det intresse för konstens frihet som nu skapats på ett mer konstruktivt sätt. Saker och ting är nämligen inte alltid så svarta eller vita, som det låter i debatten.

Så länge en regering, region eller kommun har kulturpolitik och kulturbudget handlar frågan egentligen inte om, utan snarare när och hur politiker ska lägga sig i. Var går gränserna? Är vissa sätt att styra konsten värre än andra?

Om man skulle vilja hitta en konstruktiv väg vidare i debatten kring politikens relation till konsten är det viktigt att skilja på hur konsten skapas och själva konstverken. Som politiker kan man nämligen styra konsten på många olika sätt.

Budgetsatsningar för att fira Ingmar Bergman eller att under ett år särskilt uppmärksamma barnkultur är till exempel ett sätt att styra. Man kan också ha många små penningpåsar där några miljoner satsas på gestaltning i förort och andra miljoner till att digitalisera biografer. Man kan avsätta viss summa till inköp och en annan till bevarande. Man kan specialdestinera pengar till inköp av böcker eller bestämma att motsvarande summa ska användas till kulturskolan. Man får det man betalar för. Har man noll kronor till inköp av samtidskonst så får man ingen ny samtidskonst.

Ett helt annat sätt att styra är att kräva att konst som köps in ska illustrera arbetarens kamp för rättvisa, alternativt bidra till att hålla ihop det svenska folket, eller bidra till att utmana förlegade könsroller. Då handlar det om att påverka slutprodukten, det vill säga konstverket och dess eventuella effekt på betraktaren. Lockelsen att använda konsten i ideologiskt syfte är mycket stark i en del politiska kretsar. Det är ingen slump. Kulturen kan påverka ramarna för vad som tänks och hur vi tänker kring saker.

Yttrandefriheten, kvalitet och bildning är kulturpolitikens kärna. Kulturpolitiker bör bli bättre på att se dessa ord som annat än honnörsord som används i tal.

För det tredje kan man styra genom att till exempel ge stöd för att fler barn ska bli nyfikna på konst eller för att underlätta för kvinnor att ta sig fram i filmbranschen. Det är försök att påverka efterfrågan, process och förutsättningar, inte konsten i sig. Att kräva stopp för sexuella trakasserier i teaterhuset är en annan smak än att kräva att teaterpjäser ska verka för jämställdhet.

Det finns ytterligare möjligheter för politiker att styra kulturen, till exempel utnämningsmakten, och att se skillnaden mellan dessa olika sorters styrning är centralt för kulturpolitiken och för kulturpolitiker. Därför är det synd att de blandas ihop i debatten.

Yttrandefriheten, kvalitet och bildning är kulturpolitikens kärna. Kulturpolitiker bör bli bättre på att se dessa ord som annat än honnörsord som används i tal. Yttrandefriheten innebär självklart inte att alla har rätt att få betalt för sina yttranden. När man ger stöd, gör urval och beslutar om inköp måste man därför ha kriterier. De bör vara tydliga, transparenta och fria från ideologi. Det rimliga är att så långt möjligt använda kvalitetskriterier. Vad som är kvalitet kan naturligtvis variera, men att låta personer med kunskap på området avgöra om det finns verkshöjd eller ej, är ett bra sätt att få kvalitet och samtidigt minska risken för politisering.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

En del politiker argumenterar att samtidskonsten är för svår för medborgarna och vill därför istället främja lättillgänglig och folklig konst. Kanske är deras syfte ibland snarare drivet av ideologi än omsorg om medborgarna. För om man är rädd att något är för svårt är det klokare att istället försöka bidra till att folk får bättre förutsättningar att förstå konstverk som vid första åsynen kan vara svår att tolka. Det skulle sannolikt inte bara öka förståelsen för samtidskonst utan också höja bildningsnivån i samhället, vilket skulle vara mycket välkommet. I den tid vi lever i, en tid som är svårnavigerad och snabbt föränderlig, är bildning och bildningssträvande viktigare än någonsin. Inte minst i den politiska sfären. I mötet med kvalitetskultur ser man som bekant nya saker både i sin omvärld och i sig själv.

Sölvesborgs sverigedemokrater fick den uppmärksamhet de sökte. Klokt vore att nu ge dem det de inte önskade, ett ökat intresse för att seriöst diskutera hur man säkerställer konstens frihet.

CHRISTER NYLANDER

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

Gå till Toppen