Kändisjakten förminskar problemet

Krönikor/Samhälle

ÖVERGREPP. ”Det som började så bra, detta steg som många drabbade tog genom att delta under hashtaggen och vara öppna till den gräns vi själva valt, blev naturligtvis snabbt någonting helt annat”, skriver Linda Bönström om #MeToo-kampanjen.

Jag struntar, med vanlig uttråkad blick, fullständigt i vilka kändisar som ska ”tala ut” med anledningen av nätkampanjen #MeToo. Och det är inte för att deras erfarenheter i frågan skulle vara mindre värda, utan för att det bidrar till känslan av att de som kallas vanligt folk försvinner från fokus. Vanliga människor blir lätt så suddiga i konturerna när stormedia lyfter problem som sexuella trakasserier och sexuellt våld. Vanliga människors liv och leverne är i media inget annat än dagsländor. Smaskigare än så är inte våra liv. Inte intressanta nog för att vräkas ut och in med dubbelsidigt uppslag och löp i fyrfärg.

Det som började så bra, detta steg som många drabbade tog genom att delta under hashtaggen och vara öppna till den gräns vi själva valt, blev naturligtvis snabbt någonting helt annat. Det började med att en del ändrade beskrivningen: istället för att skriva att man blivit utsatt av en annan person började en del skriva att man blivit utsatt av just en man. Så var det igång, debatten splittrades, det som var en demonstration mot våld blev en fråga om någonting helt annat. Som att drevet, detta något diffusa kollektiva ”drevet”, är ute efter att – både – skuldbelägga alla män och att skuldbelägga enskilda män. Detta samtidigt som en del luftar frågan om vad de anser vara uthängning av specifika personer, icke dömda för brott, i jakten på enskilda i sociala medier, och de som kritiserar kampanjen i sin helhet.

Den raka ansatsen att sexuellt våld är enormt utbrett och viljan att visa detta, att inte bara tillhöra en neutral statistikpinne utan att ses som den människa man är med familj, vänner och kollegor – att visa att man är en individ – blir som det ofta blir: offren glöms bort. Några agerar fel och många får ta konsekvenserna därefter.

Jag har sett några men önskar att fler män vill delta, att de som utsatts för sexuella trakasserier och sexuellt våld ska känna sig lika tillhörande och berättigade som de kvinnor som är delaktiga. Att de också ska få chansen att berätta och räknas eftersom vi säkerligen kan hitta ett stort mörkertal bland män som skadats av kvinnor.

Ska vi ”hänga ut” personer som inte är dömda för det de anklagas för? Intelligensen föreslår att detta är en mycket dålig – och farlig – väg att ta och bör inte försvaras. Samtidigt tänker jag på vad jag vet, alla anmälningar som inte leder någonstans. Framför allt så tänker jag på min dotter Lilith. Om någon rör ett enda hårstrå på hennes huvud kommer offentliggörandet av dennes namn på Facebook vara det minsta av förövarens problem. Dömd eller inte.

Därför är frågan mer komplex än att ”bara” vara en hashtagg, att ”bara” handla om att få tala ut. Det handlar om människor som är utsatta inte bara kroppsligen utan som lever med sina erfarenheter varje dag i livet, de som ser förövarna tydligt på näthinnan. Som ser dom som tagit sig rätten att påverka resten av deras liv. Och hur ska vi stötta utsatta människor? Jag vet inte hur vi gör det bäst, men jag vet att vi ska göra det bästa vi kan. Ingen borde skälla på oss som velat markera emot det dolda våldet, varför ska vi få ta ansvar för spekulationer och analyser? Jag hoppas innerligt att vi vanliga människor lyckas att styra tillbaka #MeToo-projektet till det som det var meningen att vara. En möjlighet för kvinnor och män att säga: Vi finns.

LINDA BÖNSTROM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Linda Bönström

Linda Bönström är statsvetare, gymnasielärare och samhällsdebattör och har tidigare verkat även som frilansande översättare och poet. Hon är numera bosatt i Värmland. Tillsammans med Peter Sjöblom är hon chefredaktör för musiksajten MONO. www.monomagasin.se

Taggar:

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen