Jenny Tunedal: ”Det enda man kan göra är att försöka skriva”

Nyheter.
Jenny Tunedal på Bokmässan 2014. (Bild: Wikipedia)

NY PODD. Kan man lära sig läsa poesi? Om det och mycket annat samtalar Richard Dinter med poeten Jenny Tunedal i ett nytt avsnitt av Dinter utan filter.

Richard Dinter säger att han vänder sig mot formuleringen att man läser dikter, att han snarare tycker att dikter talar till en, och frågar Jenny Tunedal vad hon tror.

– Jag tror att människor har en tendens att anstränga sig för mycket när de ska försöka läsa poesi. Eller kräva för mycket av dikten. Att läsa poesi handlar för mig om att kunna spänna av lite, och titta vad som står på sidan och inte vara ute efter någon belöning som ska finnas när man avkodat det som står. Det är klart att man kan läsa en diktsamling rakt igenom, men det som kommer framträda är inte en sammanhängande berättelse utan något annat. En massa olika intryck som står och flimrar. Jag brukar tänka att dikten i bästa fall är en händelse, säger Tunedal i podden.

– Vad är upplevelsen av en händelse, vad händer i dig? Frågar Richard Dinter.

– Dikten gör något med språket som gör något med mig. Det uppstår något som kanske handlar om överraskning, något oväntat skulle jag säga. Att någonting hackar till och någonting förändras litegrann. Jag får syn på något jag inte fått syn på annars. Det kan handla om rytm, grammatik eller något visuellt på sidan.

Dessa hack – till exempel något som skevar – i dikten framkallar ett hack i läsaren, och det är ett fint sätt att se på poesi, menar Tunedal.

– Vi försöker hela tiden framställa oss själva som hela subjekt med en linjär berättelse, om uppgång och fall och ny uppgång. Det är väldigt starkt i vår tid: livet som ett sommarprat, först var det lite jobbigt och sedan blev det bättre. Att skriva poesi handlar för mig om en enorm misstänksamhet mot den sortens berättelse, och en känsla av att det är i hacken vi är människor.

– Jag tittar på språket och språket tittar tillbaka på mig. Då händer det något.

Richard Dinter berättar om en gång när han hörde Jenny Tunedal prata i kulturhuset och att han minns väl en sak hon sa då: att dikterna är klokare än vad hon är.

– Ja, det handlar om en känsla om att språket tittar tillbaka. Att språket vet så mycket mer än vad jag gör. Det är min känsla, och det kan låta barnsligt men känslan av att språket skriver genom mig, och genom språket är dikten mycket klokare än jag.

De samtalar även om Jenny Tunedals förra bok Rosor skador, som hon skrev när hennes mamma diagnostiserats med Alzheimers. Hur skriver man när det känns som att allt är för sent?

– Man kan skriva utifrån den känslan av att allt är för sent: vad uppstår då för skrift? Det är på något sätt en intressant fråga, och det är den man kan försöka formulera i dikter som man låtsas är brev till någon man älskar, dikter som vänder sig till en samtalspartner i hopp om att få reda om någonting. Det enda man kan göra är att försöka skriva.

Jenny Tunedal (f. 1973) debuterade i Wahlström & Widstrands debutantologi 2001, och har sedan dess gett ut sex diktsamlingar. Hon har även varit redaktör för Lyrikvännen och tilldelats Gerard Bonniers lyrikpris. 2017 nominerades hon till Augustpriset för Rosor skador. Hennes senaste diktsamling är Dröm, baby, dröm.

Avsnittet finns att lyssna på HÄR.

Anna Brynhildsen

Det senaste från Nyheter

0 0kr