PNEUMATIK. Vad lär man av de stora filosoferna och diktarna? frågar Vilhelm Ekelund. Svaret: “Jag lärde mig att andas!”. Swedenborgs “inre” andning hör hit. Vår är andnödens och ensamhetens tid. Tv-nyheter, reklam, konsumism. Spaltkilometrar politik, kultur, drösar romaner, filmserier.
Det sägs att vi får lika mycket information på en vecka som en medeltida bonde under ett liv. Hur mäta? Hur känna det? I morse föddes dagen ur mörkret, som Venus stiger upp ur havet. Lukten av nygräddat bröd. Sorgen i ett par rödgråtna ögon. Flickan på hemväg efter sista lektionen som sparkar drivorna av löv på trottoaren. Det tycks finnas en information som gör oss närvarande och ansvarsfulla. En som gör oss till åskådare med allt mer domnade sinnen. Vem är min medmänniska? Tillvaron – en gäspning under stjärnhimlen.
Mellan kornas råmanden och fårens bräkande ligger en värld. En kultur. Kornas råmanden var min barndom. Fårens bräkande fick jag höra på senare år. Det är samma ljud som herdarna hörde då de såg Agamemnons skepp på väg mot Troja. Och det brann i hjärtat på en ung herde – “Låt mig få följa med!” Mađr er manns gaman. Man älskar inte i flock… Bara ett hårstrå skiljer mig från att vara en sjuk i respirator. Ett hårstrå skiljer mig från Fimbulvinterns hemlöshet. Kanske måste man för att idag vara en samtida (vi lever inte medeltid) lära en ytlig andning – och kunna skilja smått från stort.
Gunnar Lundin
