SKIVSAMLARE. Jesper Nordström går igenom sin skivsamling och dammar av ett album med den tyska gruppen Mad Max.
Jag ägnade en försvarlig tid att räkna och katalogisera mina skivor. Hur många skivor kunde det egentligen röra sig om? Antalet visade sig vara 1 723. Va? tänkte jag, etttusensjuhundratjugotre! Snabbt gjorde jag det insnöat nördiga tankeexperimentet att multiplicera detta med 48 minuter, ett slags övre gräns för hur mycket musik som går in. Och så gjorde jag en beräkning till med en 40 timmars arbetsvecka inslängd i ekvationen.
Hisnande nog kom jag på att jag har musik för mer än ett års heltidslyssnande. Mycket av det jag har är dock skivor köpta i bulk i stil med att man förväntas ta allt eller inget i en skivback på någon garageloppis.
Jag tröstar mig med att det finns en galning i Brasilien som har sex miljoner skivor och nu har en digitaliserare från något nationellt ljud- och kulturarkiv springande hos sig.
Ja, detta var bakgrunden till den lilla överraskningen att jag faktiskt bara äger en enda skiva i kategorin hårdrock. Med tanke på min grava germanofili är den parodiskt nog också tysk.
Det rör sig om gruppen Mad Max och deras självbetitlade första album från 1982 som utkom på skivbolaget Roof Music.
Om Mad Max kan förtäljas att bandet bildades i Münster och var aktivt från 1982 till 1989. Men så kom det ett combackalbum tio år senare. Därefter har de utkommit med en rad album, senast i år med “Wings of Time”, på bolaget Rock of Angels.
För mig har hårdrock på sin höjd varit adrenalinhöjande bruksmusik. På med hörlurarna och vrid upp “Ace of Spades” med Motörhead när två prokrastinerade påsar tvätt skall stånkas ner i källaren en knallsvart novembermorgon.
Så kanske lyssnar jag den på Mad Max på fel sätt, van som jag är vid att luta mig tillbaka i den grönmurriga fåtöljen. Jag känner mig som en sur bister tillsynslärare som bockar av i ett protokoll.
Först den svängiga boogierocken som väl hade passat i en pubkällare med några pilsner. Check.
Sedan balladen med den grabbigt misogyna texten. Check.
Därpå ett spår med lite gitarrekvilibrism….
Jag måste göra en parafras på Göran Palms berömda dikt “Havet” :
Jag sitter framför den.
Där är hårdrocken.
Jag lyssnar på den.
Hårdrocken. Jaha.
Det är som på högstadiediscot.
Men så kommer den då till sist, nästan undangömd på B-sidan, ”Wheel of Fortune”, låten som motiverar den här skivans plats i min samling.
Mer lågmäld, artrockig, krautig. Mer pretto helt enkelt, rakt ut sagt. Men det är den enda låten jag spelar två gånger innan skivan ställs tillbaka i en av de mera undanskymda backarna där “osorterat övrigt” förvaras.
jesper.nordstrom@opulens.se
