Tänkvärt om konstens frihet

Konst.
Mårten Arndtzén. (Foto: Mikael Lundblad)
Mårten Arndtzén. (Foto: Mikael Lundblad)

STRIDSSKRIFT. Mathias Jansson har läst konstkritikern och kulturjournalisten Mårten Arndtzéns bok ”Konsten är vi” där denne utifrån behandlingen av Lars Vilks konstnärskap riktar hård kritik mot de etablerade institutionerna.

Konsten är vi av Mårten Arndtzén
Fri Tanke Förlag

Den 3 oktober 2021 avled konstnären Lars Vilks i en tragisk bilolycka. Under flera år hade han levt under dödshot och med ett ständigt livvaktsskydd runt sig. Anledningen var några teckningar föreställande Muhammed som rondellhund som han skapade 2007. Teckningarna hade inte bara satt ett pris på hans huvud utan även gjort honom omöjlig i konstvärlden. Man skulle kunna tro att det demokratiska samhället och konstvärlden unisont skulle rusa fram för att försvara yttrandefriheten och konstnärens rätt att provocera och tänja på gränserna, som vi i vanliga fall är så måna om att försvara. Men i stället kom anklagelser om att Vilks fiskade i grumliga vatten och inte aktivt tog avstånd från hur hans konstverk användes av högerpopulistiska och islamofobiska krafter i samhället.

Med utgångspunkt i diskussionen om och behandlingen av Vilks konstnärskap går konstkritikern och kulturjournalisten Mårten Arndtzén till angrepp mot de etablerade institutionerna och vad han anser deras ofta snäva och allt för ideologiskt styrda konstsyn. Det är först och främst Gitte Ørskou, chef på Moderna Museet, som hamnar i fokus. Efter Vilks död ifrågasatte Ørskou nämligen om Rondellhunden ens skulle betraktas som konst. Anledningen till detta var en fråga om verket inte borde ingå i Moderna Museets samlingar som ett viktigt tidsdokument. Vilks hade tidigare försökt donera Muhammedteckningarna till Moderna Museet, men då fått kalla handen.

Den fråga som Arndtzén ställer sig är: Vad är egentligen fri konst? Är talet om den fria konsten och armlängds avstånd från politiker bara tomt prat? Vi har de senaste åren sett exempel på hur kommunpolitiker lägger sig i den lokala kulturen och försöker påverka den, men Arndtzén menar att staten ideologiskt genom sin kulturpolitiska styrning också skapar gränser för den fria konsten.

Ska man idag lyckas som konstnär är man beroende av att gå på en statlig konsthögskola, ställa ut på statliga museer och ta del av statliga bidrag. Men kulturpolitiken har sedan länge haft en lista med olika kriterier som museer, institutioner och enskilda aktörer ska uppfylla för att få stöd. Det kan gälla krav på jämställdhet, arbete med hbtq-frågor, mångfald och tillgänglighet. Det är i grunden goda intentioner, men vad händer med konsten och konstnärerna som ifrågasätter dess kriterier och vill tänja på gränserna och utmana dem? 

Arndtzén ger i debattboken en hel del exempel på senare årens kontroverser inom konstvärlden där den politiska styrningen dragits till sin spets som diskussionen om lokalen Vita havet på Konstfack, en diskussion som handlade om huruvida själva namnet är rasistiskt eller inte, eller diskussionen kring Världskulturmuseet i Göteborg som plockade ner en målning av den algeriska konstnären Dalila Dalléas Bouzar, föreställande ett samlag samt en kort vers ur Koranen. Detta skedde efter hot och upprörda reaktioner från allmänheten.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Myndigheten för Kulturanalys konstaterar i rapporten “Så fri är konsten” från 2021 att det finns negativ påverkan på den konstnärliga friheten på grund av kulturpolitisk styrning. Det är också något som Arndtzén exemplifierar och argumenterar för i debattboken “Konsten är vi”. Hur den nya borgerliga regeringen kommer att förhålla sig till den kulturpolitiska styrningen av konsten återstår att se, men tills dess är Arndtzén debattbok en läsvärd och tänkvärd sammanställning, som visar att finns en del att fundera på när det gäller konstens frihet i och konstinstitutionernas makt i dagens samhälle.

Borde då Vilks teckningar finnas med i Moderna museet samlingar? Det är något som tiden får utvisa, men nästan all konst som är relevant och som idag betraktas som självklara delar av vårt kulturarv började en gång som en provokation. När du står framför en målning av Monet ska du tänka på att recensenterna och konstpubliken en gång i tiden blev uppretade och provocerade av de flyktiga och förment ofärdiga penseldragen i målningen. Själva konststilen impressionism är dessutom ett skällsord myntat av en konstkritiker som just tyckte att en tavla av Monet var ofärdig, det var bara en skiss, en “impression”. 

ANVÄND DENNA!
MATHIAS JANSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Konst

0 0kr