RETROMUSIK. Klaus Schulze som avled den 26 april den här dystra våren var en av medlemmarna i gruppen Tangerine Dream. Jesper Nordström skriver här om bandet och lyfter fram debutalbumet som skiljer sig avsevärt från den ambientmusik som de senare blev kända för.
Likt den germanofil och krautolog jag betraktar mig som är det smärtsamt att erkänna att Tangerine Dream mer och mer framstår som att ha legat två år efter Pink Floyd i innovation och idéer. Ta bara deras “Rising runner missed by endless sender” från albumet Cyclone där de uppenbart försöker stjäla marknadsandelar från sina engelska förebilder. Ett smakprov finns här.
Eller deras debutalbum här – Electronic Meditation – som i hela sin spretiga freeformattityd är hämtad från den psykedeliska rocken. Gemene man förknippar väl gruppen främst med strömlinjeformad elektronisk musik men här är det taggig rock och titeln är missvissande, snarast är Electric Meditation mer passande med den traditionella rocksättningen. Fast på instrumentlistan läser man även “brinnande pergament” och de experimenterade även med att plocka upp diverse ljud med känsliga mikrofoner.
Lyssna till exempel på “Cold Smoke“.
Det är närmast ett uppstädat livealbum där man gått in i studion och baserat det hela från den tid när man var husband på Zodiac Free Arts Laboratory i Berlin och det stället är för krautrocken vad 52:a gatan i New York var för bebopen, Cavern Club var för Beatles. Alla genrer har sin upprinnelse, sitt Mecka. Jo jag har varit och sett husfasaden, där ligger numera ett mäklarkontor. En potent bild av ett alltmer vattenkammat Berlin.
Det är definitivt inte ett lättlyssnat album men inte heller rena skott i mörkret i form av ljudflum. Klaus Schulze agerar batterist och ger sväng och driv och han skulle senare också ge sig in den renodlade elektroniska musiken och visst hör man i hans soloverk att han har en grund i slagverk, få kan som han få förprogrammerad musik att svänga.
Det här albumet är ett källflöde där de medverkande gick enormt inflytelserika musikerkarriärer till mötes, inte minst den tredje medverkande Conrad Schnitzler som blev en plågsamt hipp performancekonstnär och gav ut små obskyra kassetter och privatpressade vinyler. I hans fall nöjer jag mig med youtubelänkar för jag förutsätter att ni förstår att hans skivor är det bland det dyraste som finns att få tag på. Lyssna här,
Det är svårt undvika att tala om droger när det gäller psykedelisk rock och för att återvända till jämförandet med Pink Floyd så är Tangerine Dreams debutalbum inte en stor skön sommaräng med blommor och röka. Nej, snarare är det fråga om det optimalt berlinska soundtracket som mer för tankarna till nån fuktig källare med flimrande lysrör. Och därtill mer destruktiva kemiska substanser. Det är ett sound som skulle få en blek undernärd David Bowie att flytta till staden och skildra betongen.
jesper.nordstrom@opulens.se
