VINYL. Äntligen torsdag och dax för ärtor och punsch och Veckans vax! Jesper Nordström gör i dag ett nedslag i den schweiziska sektionen av vinylsamlingen. Han plockar fram ett album från 1983 med gruppen Yello.
Tillåt mig vara gravt kategorisk och säker på mitt omdöme när jag säger att det verkligen inte finns någon annan grupp som liknar Yello. Deras sound och image har en unik prägel. Dessutom kommer de från Schweiz, det där lilla landet som väl mest är känt för choklad, gökur och direktdemokratins baksida där allt stannar i en stabbig blåbrun reaktionär Bullerby-mentalitet. Fast Schweiz är ju också synonymt med investment och business, och sångaren Dieter Meiers bakgrund som finanspamp, pokerspelare och medlem i nationella golflaget är minst sagt långt från rockmyten. Lägg sedan till att han är delägare i en boskapsranch i Argentina och varit performancekonstnär som sålde “ja” och nej” på Manhattans gator. De som gick förbi fick köpa ett ”ja” eller ”nej” av honom och själva konceptet handlade om hur man ska förhålla sig till livet.
Maskinisten och ljudteknikern Boris Blank har ett inte fullt så brokigt CV. Det finns en talande anekdot från hans barndom. När han gick i Schweiz motsvarighet till mellanstadiet så var han just ett sådant där drömmande och särbegåvat barn som lärarna slet sitt hår över och en gång mitt under lektionen hade han börjat spela “trummor” på sin bänk. Straffet för detta blev att skriva en uppsats om vad han skulle bli som stor och i en lång vindlande text förklarade han sig vilja “uppfinna trummor som talade”. Kort sagt visste han tidigt vad han ville. Den uppsatsen sitter fortfarande inramad i ett hörn av lärarrummet.
Så började Yello vrida ur sig unikt varm bubbliga ljudlandskap och en slags spexsyntmusik med allvarlig klangbotten. Under tidigt 80-tal rörde de sig ofta i en värld liknande en film noir med många femmes fatales, skumma barer och texter som hämtade ur en Raymond Chandler-deckare. Väldigt passande till deras image som mest för tankarna till Michael Caine i filmen Rivierans guldgossar, en sofistikerad sol-och-vårare som är lite väl sleazy och samtidigt välkammad.
När det gäller syntmusik har jag upptäckt att jag uppskattar den tidiga musiken bäst. Det är som om det numera blir alltför genomarbetat och polerat i ett tidevarv där snart sagt all musik är elektronisk. Rent tekniskt kan vem som helst göra musik via en laptop och behöver verkligen inte anstränga sig för att få fram något intressant. Det ska jämföras med äldre tiders primitiva teknik där sladdar skulle dras, ekoeffekter ställas in, rullband klippas och klistras i.
I Yellos fall gav det upphov till ett slags varm organisk ljudbild som snarare var elektroakustisk än elektronisk. Vi togs med på resor till såväl regnvåta gator i ett nattligt Paris som äventyrliga exkursioner i Amazonas. Genomgående med en påfallande ironisk, typiskt europeisk, distans till motiven. Du kan lyssna till hela albumet You gotta say yes to another excess här.
jesper.nordstrom@opulens.se
