VINYL. Det är fredag och dax för veckans vax. Idag tar Jesper Nordström en titt på avdelningen för klassisk musik. Och plockar fram en platta med Ravel.
Maurice Ravel har en speciell koppling till LP-formatet. Hans Bolero lär ha varit bland de första klassiska styckena att spelas in på 33 varvs LP. Detta stycke om något bygger på stegring och monotoni och ett slags klimax, samt även en långsam subtil ändring i klangfärg och varar runt 15 minuter – det vill säga passande för en sida. Det hade varit en antiklimax att behöva gå och vända sina stenkakor var fjärde minut. I branschen kallades han “den lilla urmakaren” och lär ha varit extremt ängslig, petig och kompromisslös och det tog lång tid att övertyga honom att det ens var på kartan att göra grammofoninspelningar. Synen på skivinspelningar hos klassiska kompositörer var rätt njugg. Generellt sågs det som ett vulgärt medium som tog bort den genuina konsertupplevelsen.
En anekdot säger att inspelningsteknikerna i förväg hade bokat bord på en typisk parisisk mysig bistro i närheten av inspelningsstudion, dit Ravel “råkade” bjudas med och trakterades med både rödvin och calvados för att mjuka upp hans rätt kontrollmaniska sinne en smula.
Bortsett från Bolero har Ravel för mig alltid gett associationer till bilder av vatten och fontäner. Det låter abstrakt, men hans klangfärg för tankarna till en morgonfrisk slottsträdgård, en påfågel i metalliskt blågrön skrud eller Esther Williams som simmar runt i en aquamusical och visar upp sina snygga ben i ett för övrigt puritanskt Hollywood.
Här är det dock inte orkester utan solopiano av Monique Haas och hennes levnadsår överlappade faktiskt ett decennium med Ravel. Hon befann sig alltså i ett slags närhet till kompositören. Tillspetsat blev hon känd för en stil som saknade stil. Hon vände sig emot att musikerna skulle lägga in för mycket eget istället för att försöka gå till källan i sina tolkningar. Som när dirigenten Günter Wandt fick frågan om vilken skola han tolkade Mozart i och svarade “förhoppningsvis Mozarts egen skola”.
En anekdot i sammanhanget är att Monique Haas lär har varit förebild för Ingrid Bergmans rollkaraktär i Höstsonaten. Inte som en kall narcissist, utan snarare det problematiskt komplext intressanta kring en kvinna som måste slå sig fram och införa kyla och professionalism i en mansdominerad värld.
jesper.nordstrom@opulens.se
