VINYL. Det är torsdag och dax för veckans vax! Den här veckan berättar Jesper Nordström om ett felköp som ändå öppnade upp hans sinne för atonal, avantgardistisk musik.
Så kommer vi då till vad som närmast såg ut som “veckans felköp”. Jag hade läst Jan Sigurds novell “Polsk jazz” och eftersom lp-albumet framför mig i butiken såg murrigt och kulturellt ut och med ordet PoljJazz i hörnet slog jag till hos skivnasaren. Men det visade sig att jag kom hem med den enda genre jag verkligen inte kan fördra; atonal 1900-talsmusik med avantgardistiska anspråk.
Men baske mig, hade jag köpt skivan skulle jag lyssna igenom den. Så gnisslar och brummar det igång och nej, jag kan inte njuta av det. Kanske man ska ha läst lite musikteori på universitetet? Blir det bättre om man tar på sig en svart polotröja?
Så jag möter mig själv på halva vägen och låter skivan vara bakgrundsmusik till en prokrastinerad omgång med med den ansamlade disken. Då plötsligt öppnar sig musiken. När jag inte med allvarsmin spetsar örat mot den då bjuder den in. Jag står med diskborsten i handen och tror att jag nästan kommit något djupt musikpsykologiskt på spåren, nämligen att den “svåra” musiken egentligen är den lätta, då den bara är att följa i ett slags laissez-faire-buddism-flöde.
Jag prövar min tes och fortsätter med den emblematiskt svåra “Gesang der Jünglige” av Karlheinz Stockhausen och visst; om man inte tror att det här är något slags djup gåta att lösa utan bara släpper taget och tänker “go with the flow” tränger musiken djupare in. Så Andrzej Kurylewiczs “Muzyka kameralna” är något så märkligt som en skiva jag sällan spelar men ändå betraktar som viktig då den förändrat och öppnat upp mitt sätt att ta till mig musik.
jesper.nordstrom@opulens.se
