VINYL. Den här veckan ger sig Jesper Nordström i kast med den genre som ibland benämns Jesuspop. Bland annat får vi möta en sjungande långtradarchaufför.
Min religiösa tro är närmast parodiskt svensk och på frågan om jag är troende svarar jag ljumt och undvikande. Fråga mig om jag tror på Gud och du får ett långt sirligt svar om gudsdefinitioner, vetenskapens gränser och ett hummande som hade fått Torbjörn Fälldin att framstå som Ebba Busch i jämförelse.
Som om inte detta vore nog så läser jag Tranströmer just så som förståsigpåare säger att man bör förstå honom: som en kristen poet.
Men nu motsäger jag mig kanske när jag anser att den svenska gudstjänsten är så erbarmligt tröstlöst slätstruken. Jag och min hulda moder gick med ett slags “tja-varför-inte”-attityd en gång i kyrkan tillsammans och efteråt gav vi varandra en menande himlande blick och jag flikade in att “det kunde lika gärna vara ett sammanträde i bostadsrättsföreningen”.
Det ligger något i det Horace Engdahl en gång sa: “Hade det inte varit för de danska psalmerna hos oss hade vi gått under i grågrön granskogsmelankoli.”
Ja, psalmen “Härlig är jorden” är typiskt nog från vårt grannland. För alternativ kan vi gå till den latinamerikanska befrielseteologin för att få mer fräs i mässan och musiken men man kan också gå den andra vägen; mot det sorglustiga och corny där hjärtat ibland är större än kvaliteterna, men i alla fall inte så irriterande clever som det som finns i mittfåran.
I den genren hittar vi sannerligen Rune Eliasson, den sjungande långtradarchauffören. Som så mycket av den här egenutgivna Jesuspopen flyger det helt under Wikipedia-radarn. Det närmaste jag kommer är ett Facebook-konto till en av hans gamla kompmusiker, Hans Olof “Tjolle” Svensson i Trollhättan. Fast jag betvivlar att en 70-årig kyrkomusiker läser och svarar på mail särskilt ofta, så jag avstod från att höra av mig.
Men spelar det egentligen någon roll? Sådan här musik ska inte forskas kring eller intellektualiseras. Det är väl ungefär som en nymoderat skulle ha sagt så att ”vi måste öppna våra hjärtan.” För den kraftigt byggde långtradarchaufförens röst kanske man skall tillägga. Så här låter den.
Är det bra? Är inte det som att fråga om en hawaiipizza är bra efter en blöt brakfest?
Någonstans i hjärnan finns ett centrum som gillar tomtebloss, fett, salt och amatörmässig Jesuscountry, och amatör är ju gubevars ett ord som betyder “den som älskar”.
Sen är det ju det här med identitetssökande och allmän skitviktighet när det gäller ens musiksmak. Jag är gammal nog att rakt av ha sådant här i backarna nu, utan ironi. Det står i samma sektion som Alf Hambe och nyligen bortgångne Mats Paulson. Men på rätt och vördigt avstånd från Taube.
jesper.nordstrom@opulens.se
