Veckans vax: Bruckner

SYMFONI.  Jesper Nordström tar sig an Bruckners sjunde symfoni. Ett verk som Ivo Homqvist skrivit om tidigare här.

När det gäller de stora hörnstenarna inom klassisk musik vågar jag lova att ni kan nynna en melodi om jag nämner namn som Bach, Beethoven eller Mozart. Det är som den tidigare eran inom konstmusik har den slående svidande melodin som raison d’être.

Sedan händer något under 1800-talet. Det glider mot det mer svårt atonala, och min ”hit men inte längre” gräns går vid Mahler. Javisst, någon viktigpetter kommer väl dragandes med Camille Saint-Saëns eller annan melodiös redan då anakronistisk musik för att skjuta min tes i sank.

Så har vi då Anton Bruckners symfonier som märkligt nog består av melodier, melodier, och åter melodier men ändå inte fastnar på det där sättet som Mozarts toner nästan kan bränna sig in i hjärnan som någon sommarplåga i stil med ”Boten Anna”.

Det är märkligt men jag kan ta fram min mastodont-cd-box och spela något och hela tiden slås av att hur nytt och ohört det hela framstår som.

Som att följa en bäck som går över i en å som går över i en flod i en lång vandring med skinnryggsäck och stav i gammal stil.

Den sjunde symfonin har jag även i en tjeckisk lp-box på Supraphon, inköpt helt enkelt på grund av att omslaget fint skildrar musiken. Långt ifrån Deutsche Grammophons stelt högtidliga konvolut bejakar bilden den friskhet och naturlyrik som är som mest tydlig i hans sjunde symfoni. Det är hans hemland Österrike som glider förbi med mäktiga mörkgröna berg och lyrisk edelweiss om vartannat.

Med det sagt blev Bruckner utmärkt lämplig för nazisternas mytbildning. Bruckner och Hitlers levnadsbana är slående lika. Båda födda under förhållandevis fattiga förhållanden, båda mer eller mindre hårt kämpande kulturmän i Wien där såklart den bittre dilettanten Adolf kunde hitta en idol på samma vis som den arbetslöse gruvarbetaren i Kentucky kunde drömma om vara en vulgär fastighetshaj på Manhattan.

Men låt det vara sagt en gång för alla: Bruckners koppling till Tredje riket är något han postumt lagts till last. Till skillnad från hans lärofader Wagner med sin antisemitism och sina forngermanska myter och stundtals kristet eskatologiska tankegods var Bruckner först främst och sist kompositör och inte ideolog. Hans symfonier nämns ofta som formellt, inommusikaliskt nyskapande och det tyvärr är något som går förbi en glad gröngöling som jag.

Ja, jag sa glad gröngöling, för jag kände att när jag började läsa en torr, djup avhandling om detta stycke slogs jag snabbt av känslan att ”nej jag vill inte låta det flytta upp i hjärnan och bli analyserat ”.

Den svärmiska känslan och det stora ödesmättade lämpar sig inte direkt för djupa pannveck, speciellt inte adagiosatsen. Det är väl den känslan som gjorde att den tyska folkradion spelade det både när förlusten av Stalingrad och Hitlers självmord var ett faktum. Det visar mest på att starkt suggestiv musik låter sig kapas till vilka mörka tankesystem som helst, så ruska av er det och njut av kanske tidernas mest hjärtknipanade symfonipassage.