Veckans vax: Blancmange och ”abbatarer”

Musik.
Collage: C Altgård / Opulens

RETROKULTUR. Jesper Nordström berättar idag om sina blandade känslor när det gäller Abba. Och så handlar det förstås också om synt och kanske inte så kända Blancmange.

Vem hade kunnat ana? Efter så här lång tid är det inte fråga om ”nästa skiva” utan Abbas reunion. Men jag är lite skeptisk. På samma vis som jag kände mig när jag slutade se Bondfilmer efter Roger Moores sorti.

Hur länge kan man driva något utan att det blir urvattnat?

Men min skepsis är ändå ljum jämfört med det snobbiga hat jag hyste tidigare. På samma vis som jag ogillade 70-talets proggiga vänstermusik var detta för mig förhatligt och dessutom höjden av sellout. Vi svartklädda, identitetssökande men i vårt inre sköra ansåg oss för smarta att ha kul. När lokala rockpuben körde rysk balalajka och piroger med te som alkoholfritt alternativ till stadsfestivalens E-Type och bärs i plastmugg fylkades vi där i våra noppriga koftor och uff-kavajer.

Men sen kom ett stort hack i vårt gemensamma pansar och frågetecken infann sig. Erasure släppte covers på Abba!? En i ”vårt läger” gillade alltså detta. Så inträffade ett ungdomspsykologiskt fenomen; syntarna på mitt gymnasium var för eller emot.

Vi som försiktigt var för insåg att det fanns samma plastighet och kyla och melankoli hos Abba som hos de grupper vi accepterade i vår trånga värld.

Men det är typiskt att det inte finns någon platta med Abba i min numera vidöppna skivsamling med allt från Mats Paulsson till Einstürzende Neubauten. Däremot en maxisingel med en Abbacover av Blancmange, synthpopparna som är en smula bortglömda. En cover som inte direkt tillför något nytt, ska sägas. Men som är synt och inte ett förräderi mot den genre jag trångsynt (oavsiktlig ordvits!) bara lyssnade på förr.

Men albumet med Abba som släpps i morgon, Voyage, kommer in i min samling, fast det kommer dock antagligen aldrig lyssnas till av mig. Jag gjorde nämligen det så slugt insnöat att jag förbeställde den på… kassettband! Inplastat och plomberat kan det kanske bli ett investeringsobjekt med en grupp som hittills aldrig riktigt fått något samlarvärde.

Sist men inte minst; nu när Abba har valt att framträda som fyra ”abbatarer” så är det tankesvindlande för oss gamla slips-synthare med vattenkamning att de framstår som en inkarnation av självaste Kraftwerk. Men 40 års väntan mellan albumsläppen får Kling Klang-studion i Düsseldorf att framstå som rena löpande band-produktionen.

JESPER NORDSTRÖM
jesper.nordstrom@opulens.se

 

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Musik

0 0kr