RETROKULTUR. Torsdag & dax för ärtor & punsch samt veckans vax! Jesper Nordström tar en titt i bebop-backen och funderar över likheterna mellan anhängare av frijazz och frimurare och frireligiösa.
Jag kan för mitt liv inte komma på exakt var Toni Morrison skriver om den moderna jazzen och bebopen men det är ironiskt nog inte i hennes roman “Jazz”. Nå, citerat ur minnet, i fria ordalag, säger hon att “plötsligt var det som om rytmen spelade sig själv med inre tvingande nödvändighet”.
Det är med bebop som Jehova. Ett heligt ord som ger – om det tas emot – samma märkliga inåtvända visshetsleende som mötet med Gud. För hur kan man tala om det som går bortom orden?
Vi som hört den – verkligen hört den – har inte längre en “smak” eller “åsikt”, utan vi vet. Vi vet på samma vis som frimicklaren i Jönköping vet.
Det gudomliga är internaliserat mellan kropp och materia, det når djupare än cellnivå och när vi ska tala om det som givits oss blir tungan tjock och klumpig.
”Men herregud lyssna då! HÖR du inte!?”
Det finns ett sällskap av beboppare, lika självmedvetet mystiskt och ryggdunkande som frimurare.
Vi som vet har vetat sedan 50-talet i alla fall. Vetat hur obeskrivligt Horace Silvers lätta klockliknande pianospel är. Vetat att Charlie Parker med sitt källflöde var något som aldrig tidigare hörts.
Det var första gången som afroamerikaner hade karvat ut sin egen unika kulturform och den bevakades noga. En vit jazzmusiker var inte jazz i Miles Davis ögon och det tog lång tid innan det blev accepterat med “rasblandade” sättningar. Men som så mycket har genren plockats bort från rökiga källarlokaler och hamnat i akustiskt korrekta konsertsalar. Numera finns det väl inget så highbrow som att lyssna på frijazz?
jesper.nordstrom@opulens.se
