Schuberts Vinterresa pekar på det mänskliga i en hård tid

Musik
Foto: Dirk Bleicker

MUSIKTEATER. Vad sammanfattar tydligare de senaste årens flyktingkris och högerpopulistiska utspel i Europa än just föraktet för det annorlunda, de fattiga, svaga, för det som inte är konformt? För detta finns det stoff i ”Vinterresa”, skriver Andreas Engström.

”Vänskap, det är som att känna att man har ett hem.”

Orden är Kurt Tucholskys och var ett av flera citat som projicerades på bildskärm under den sceniska konserten ”SILENT SONGS into the wild”, av och med den experimentella musikteaterensemblen Nico and the Navigators, som jag nyligen såg på Radialsystem V i Berlin. Citatet träffade på ett märkligt sätt kärnan i föreställningen. Delvis i form av en negation, för är det något som uttrycks i Franz Schuberts och poeten Wilhelm Müllers sångcykel ”Vinterresa”, som föreställningen huvudsakligen bygger på, så är det utanförskap, oro, förtvivlan, utsatthet. Men den poetiska underströmmen kan tolkas som en vandring mot något annat i vetskapen att värmen och tryggheten finns i något så fundamentalt som det mänskliga. Kanske är det kraften i uttrycket för denna mänsklighet som förklarar de senaste årens stora intresse för Schubert i allmänhet och Vinterresa i synnerhet?

I vilket fall dyker Schubert och ”Vinterresa” upp litet överallt i alla tänkbara former och skepnader. Nyligen kom i svensk översättning tenoren och historiken Ian Bostridges studie över sångcykeln och dess epok i Wien (Bonniers). För ett par år sedan komponerade den österrikiske tonsättaren Bernhard Lang en hisnande metavariation på samma verk, ”The Cold Trip”. Redan en klassiker är Elfriede Jelineks läsdrama från 2011, som jag såg framföras sceniskt av Sophie Rois i Berlin och som även den nyligen kom i svensk översättning (Modernista). Schuberts närvaro var påtaglig även i Solistenensemble Kaleidoskops föreställning om ”året utan sommar” 1816, som på grund av ett vulkanutbrott på Indonesien förblev kallt och mörkt. Här bildade Schuberts C-durkvintett ett slags ram. Litet på samma sätt som stråkkvartetten ”Döden och flickan” gjorde i Nico and the Navigators föreställning.

”SILENT SONGS into the wild” är uppbyggt runt en serie musiknummer. Sånger och instrumentalstycken presenteras i olika nyinstrumenteringar och sceniska lösningar där musiker och dansare agerar och reagerar fysiskt, kroppsligt, på orden och det klingande. I första numret ser vi vad som ger associationer till ett rörligt och stilistiskt nomadiskt zigenarkapell. Därefter en kvinna i huvudduk –  en hemlös? – som utsätts för omgivningens föraktfulla blickar, vilka blir extra genomträngande genom liveprojiceringen på den stora bildskärmen i fonden. I ”Der Doppelgänger” ser vi två gestalter där filmandet från sidan av scenen gör att den tyste gestaltens föraktfulla och anklagande blick riktar sig dels mot något abstrakt i fjärran, dels från bildskärmen direkt och högst påtagligt mot oss. Heinrich Heines dubbelgångare, som är berättarsubjektet betraktande sig själv, förvandlas till den andre, vår medmänniska, den utsatte, utstötte, föraktade – och vår likgiltighet är väl värd att föraktas.

För vad sammanfattar tydligare de senaste årens flyktingkris och högerpopulistiska utspel i Europa än just föraktet för det annorlunda, de fattiga, svaga, eller för det som inte är konformt? Nog finns det stoff för detta i ”Vinterresa”, vilket Nico and the Navigators så starkt men inte övertydligt lyfter fram i akrobatisk rörelseenergi och starkt exponerad mimik. Men verket innehåller också en annan sida som pekar mot det utopiska: vänskap, längtan efter tillhörighet och trygghet och bejakande av det brokiga, värme och hopp. Efter ett nummer som enklast kan beskrivas som en varmt koreograferad gruppkram klingar tonerna av ”Der Lindenbaum”. Ett annat citat, av Nietzsche, syns på skärmen:

”En människa, som hon skall vara: det klingar för oss lika osmakligt som ett träd, som det skall vara.”

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen