Onlinekonserten – en chans för musikkritiken

Musik
Collage: C Altgård / Opulens.

ÖKAT UTBUD. Tillgången på strömmade konserter gör att vi nu kan ta del av ett större utbud. Men hänger kritiken med? Nu finns potentialen att åter bli angelägen genom att spegla det samtida internationella musiklivet, menar Andreas Engström.

 

Häromdagen hajade jag till när jag i Dagens Nyheter såg en recension från Festspelen i Bergen. Det jag reagerade på var dels att det var en konstmusikrecension från utanför Sveriges gränser, och dels för att det av inforutan att döma verkade röra sig om ny musik.

[premium-wekend]

Nu är jag där igen. Jag har tagit upp detta vid så pass många tillfällen att också dagstidningskritiker menat att detta att klaga på svenska kultursidors dåliga omvärldsbevakning är litet av min specialitet.

Men nu blev jag alltså positivt överraskad. Låt gå för att det var snabbt övergående när jag insåg att det ju vore märkligt om man inte skriver om Nordens kanske största klassiska musikfestival samtidigt som jag insåg att recensionen faktiskt enbart tog upp Edvard Griegs pianokonsert (utan att nämna den lettiske tonsättaren Pēteris Vasks, vars namn stod i inforutan).

Men, de hade i alla fall dragit upp till Bergen. Eller, det var ju precis vad de inte gjort. Konserten streamades (med solopianisten i Reykjavik) och orkestern i Bergen. En typisk samtida konsertlösning, som det verkar – och här finns möjligheter för musikkritiken.

Fokuseringen på det svenska brukar motiveras av att man skriver för en svensk publik som bor i Sverige. Men också att man inte har råd och möjlighet att bevaka vad som sker utanför Sveriges gränser. Men nu gick det ju faktiskt att rapportera ”från” Bergen. Och Festspelen är inte den enda festival som arbetat med onlineformat i coronatider. En mängd festivaler för ny musik inte bara streamar konserter utan anpassar programmen efter den situation som råder.

Covid-19 och medföljande nedstängning och restriktioner vad gäller resor och publik har satt estetiska och programtekniska avtryck i festivaler, som kammarmusikfestivalen i Witten, jazz- och improfestivalen i Mörs Festival, musikteaterfestivalen Münchener Biennale med flera. Festivalerna kan delvis upplevas live på plats. Men de onlineversioner som ges betraktas är ofta fullgoda konsertformat i sig – festivalerna, programmen och även verken i sig är gjorda för nätet.

Plötsligt står nu den sedan drygt två decennier krisande kritiken inför helt andra möjligheter. Nu finns nu potentialen att åter bli angelägen genom att spegla det samtida internationella musiklivet. Man behöver inte resa någonstans, det kostar inget, det räcker med att vara uppkopplad.

Processen filmades för att dels kunna visa framförandet som sådant men också för att med bildmediet generera en visuell, performativ och teatral dimension.

Att ta del av, informera och analysera den internationella musikscenen är viktigare än någonsin. För i takt med utvecklingen av olika nödlösningar skapas former där man spelar online mellan länder och tvärs över kontinenter. Konsten blir till utifrån dessa förutsättningar. Till festivalen i Witten, som ägde rum under helgen 24–26 april och som helt ägnas uruppföranden, spelades verk in från en mängd platser runt om på jorden för att ”från Witten” sändas ut till mottagarna. Ibland, som i fallet med tonsättaren Elena Rykovas samarbete med elgitarrgruppen Ufa Sextet, skedde rent av det embryonala arbetet i form av instudering/komposition samt inspelning parallellt från Boston och Tel Aviv. Processen filmades för att dels kunna visa framförandet som sådant men också för att med bildmediet generera en visuell, performativ och teatral dimension.

Detta är inget nytt i strikt mening. Men när det utgör förutsättningen för att överhuvud taget kunna arbeta kreativt med festivalformatet och därigenom påverkar den konstnärliga processen rör det sig givetvis om något mer än enbart livestreaming.

Därmed finns inte bara förutsättningar för var och en att ta del av ett internationellt konsertutbud – inte som substitut utan som original. Kanske finns därmed ett incitament för de rikstäckande dagstidningarna att emellanåt lyfta blickarna.

[/premium-wekend]

ANDREAS ENGSTRÖM

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Musik