Finlands dystraste melodi

Musik.
Tapio Rautavaara (1915 – 1979) tog guldmedalj i spjutkastning i olympiaden i London 1948. (Foto: Wikipedia)
Tapio Rautavaara (1915 – 1979) tog guldmedalj i spjutkastning i olympiaden i London 1948. Men han var också filmskådespelare och sångare. Det var han som sjöng in den sång som röstades fram som Finlands dystraste. (Foto: Wikipedia)

FOLKMELODI. Rolf Karlman skriver om fenomenet att finländarna, som utsetts till världens lyckligaste folk, paradoxalt nog har en förkärlek för melankolisk musik. 

Finland har igen blivit utsett världens lyckligaste land. Sauna, sjöar, sisu, Sibelius, skogar, alkohol och Sanna Marin verkar i olika grad tilltala världssamfundet (World Happiness Report).

Varje år möter finländarna nyheten med samma roade skepsis: Vi, detta ordkarga och inbundna folk i denna gråa och slaskiga avkrok av världen? Hur är det ens möjligt?

Som en motvikt utsåg Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat för några år sedan Finlands dystraste melodi. Resultatet av omröstningen presenterades på samma dag som åretets tangokungar presenterades i Seinäjoki i den stora tangofestivalen.  Finländarnas speciella humor, något obegriplig för rikssvenskar, hade ånyo bekräftats.

Den mest ledsamma och melankoliska låten i Finland enligt tidningens läsaromröstning blev alltså Peltoniemen Hintrikan surumarssi (Hindrika Peltoniemis sorgemarsch). Konkurrensen måste ha varit hård i ett land där hela den populära tangogenren präglas av en mollton. När 1989 års finske tangokung, Risto Nevala, skulle förklara tangons mystik för en svensk journalist sade han: ”Jag har sjungit tango för svenskar och de gillade det. Men tangons innersta väsen är svår att förklara. Ni har ju inte vår melankoli……”

Vinnarlåten bygger på en gammal folkmelodi.  Den som gjorde att melodin definitivt rotade sig i den finska folksjälen var sångaren och nationalidolen Tapio Rautavaara (1915 – 1979). Han sjöng in låten 1964 med text av Reino Helismaa.

Rautavaara var nationalidol sedan han tog guldmedalj i spjutkastning i olympiaden i London 1948. Han var också duktig bågskytt. Dessutom var han en stilig karl som hade flera anbud på att efterträda Jonny Weismuller som Tarzan. Tapio (Tapsa) Rautavaara avböjde dock alla filmanbud från Hollywood och etablerade sig istället som sångare och filmskådespelare i Finland. I sina filmroller spelade  Rautavaara ofta skogsarbetare / flottare och sjöng dessutom tango. Vemod, tango och elände är ett säkert succérecept i finska filmer som också har anammats i viss utsträckning av Aki Kaurismäki.  

Några verser i den vinnande melodin på svenska:

Hintrika Peltoniemis Sorgemarsch (Peltoniemen Hintriikan surumarssi)

Det finns en spång på kärret,
Vägen är bara en spång.</i
Den leder till en grå stuga,
Stugan är sliten och grå.

Borta är människan, det är ödsligt,
Stugans mossbetäckta väggar.
Bort förs Hintrika Peltoniemi

Här fanns fattigdomen,
Här fanns kölden.

Nu är bekymren borta,
Nu är det slut på fattigdomen och livets elände,
Bort förs Hintrika Peltoniemi 

Hintrika Peltoniemis Sorgemarsch är dock ursprungligen en gammal spelmanslåt om den gamla kvinnan som alltså bodde ensam i ett pörte i myrmarkerna, där hennes gubbe gick ner sig och dog. Endast fattigdom och död fick hon i livet. Helsingin Sanomats läsare tyckte att det var en genialisk kombination av musik och text som skapar den rätta finska känslan av moll och nedstämdhet. Därför vann Hintrika Peltoniemis Sorgmarsch kampen om att bli utsedd till Finlands dystraste visa genom tiderna.

På andra plats i sorgsenhetstoppen i Finland kom sången Lumi teki enkelin eteiseen (Snön gjorde en ängel i farstun) med Hector från 1976. Trea blev Elina mitä mä teen? (Elina, vad ska jag göra?) av och med Gösta Sundqvist. 

Enligt Helsingin Sanomat vittnar resultatet om två olika epoker, trots att bara ett årtionde skiljer mellan ettan och tvåan: Rautavaara-melodin har förankring i det gamla bonde-Finland men Hectors låt anses ses som en representant för rockgenerationen. Hidtrika, en änka som bor i en koja på myren, dör.

I tvåan, änglalåten, förekommer ett självmord, men låten vittnar också om ett Finland i förändring, med ensamhet av modernare slag, medan morsan for till himmelen stack farsan till Sverige. Och det finns i bägge en anstrykning av tro. För den fattiga Hindrika, som knappt besökt kyrkan annat än vid dop och bröllop, är döden räddningen. Och i Hectors låt finns en rad om hur man tackar Skaparen.

ROLF KARLMAN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

0 0kr