VINYL. Vi inleder året med ett extrainsatt “vax” med Jesper Nordström som reflekterar över den nyss passerade julhelgen och behovet av glitter och socker. Och då även i musikalisk form.
Så har vi då gått igenom en kanske ovanligt nerbantad jul. Faster Tanya och morbror Hans och kusin Den-å-den har möjligen fått nöja sig med zoom eller telefonsamtal. I nerbantning och reducering föds också tanken om vad som är viktigt. Jag kom på mig själv med att vara osunt fokuserad på Kalle Anka klockan 15…”Ja, ja, luuugn, vi hinner äta!”
Det är nog samma psykologi som när även republikaner och rena monarkihatare blev varma i hjärtat av kungens bästa tal, i samband med tsunamikatastrofen. I kristider blir vi mer konservativa och traditionssuktande.
För mig som typisk svensk agnostiker à la “uppleva andligheten i en skogspromenad”, har det den här julen, som ännu inte kastats ut, handlat om det typiska glittrande sockriga rödskimrande som väl i nån mening kan klassas som en guilty pleasure. Det har inneburit full fräs med “Last Christmas” och Bing Crosby väl balanserat med Jussi.
Men som okrönt kung i denna sockerstinna musikkategori står Danny Kaye: mästaren när det gäller smetiga och corny matinéfilmer där man klämt in sång, dans, fäktning, crossdressing och nån vacker men ond drottning. Kort sagt väldigt queer estetik. Det är också den enda artisten jag har på 78-varvs schellackskiva, i folkmun kallad “stenkaka”. Men naturligtvis går det även att lyssna på Danny Kaye på Youtube. Här är en samling låtar i urval.
Man kan väl säga att han hade utseendet både med sig och mot sig; en storögt naiv och snäll snubbe som i filmerna blev akterseglad av karlakarlar men fick sin revansch ändå till slut. På sätt och vis var han kongenial med stenkakans korta format: en snabb kort sång som kick och vitamin i dystra tider. Som den sorglösa julaftonen i barndomen med godis och klappar, som ett uppflammande bloss i vintermörkret.
jesper.nordstrom@opulens.se
