Abbas nya album imponerar inte

Musik.
Abba som vaxfigurer. (Foto: Pasja1000/Pixabay.com)

POP. Abba har glömt bort hur man producerar bra pop och som helhet framstår Voyage faktiskt som något av en demo, konstaterar Andreas Engström.

Voyage med Abba
Polar/UMG

Som barn köpte jag vad som tills nyligen var Abbas sista album The Visitors på kassett. När jag läser att min kollega på Opulens Jesper Nordström nu köpt Abbas nya på kassett, blir jag… blir jag nostalgisk? Eller är mina känslor en helt normal reaktion på där vi nu befinner oss i den populärmusikaliska produktions- och konsumtionsåldern där epoker sluts i cirklar? The Visitors var, lite beroende på hur man räknar, det första nyproducerade album som gavs ut på cd. Med tanke på att vinylen nyligen gått om cd:n i försäljning samtidigt som också de största artisterna tvingas köa i månader för att kunna pressa lp-skivorna är det fullt logiskt att den digitala streamingen kompletteras med just en fysisk kassett. Om The Visitors var den första, är Voyage kanske den sista cd-skivan.

Abbas comeback blottlägger absurda tidssprång. Och populärmusiken befinner sig ständigt i dessa märkliga tidsloopar. I grund och botten har det att göra med att den första generationen pop/rockmusiker ännu inte dött ut. I början av 1970-talet var det märkligt med band som varit verksamma i tio år och vars medlemmar var i 30-årsåldern. Där och då föddes pop som nostalgi. Runt 1990 hade de band som fortfarande höll på – eller var återförenade eller sedan länge insomnade, som Abba – genom cd-återutgivningar blivit så kallade ”legacy bands” vars existensberättigande var ett historiskt arv och nostalgi. För varje år som gick gav sig allt äldre band ut på turné eller gjorde comeback efter ett rekordlångt uppehåll. Så länge musikerna levde slogs det nya rekord. Och med Abbas comeback med Voyage har ett nytt rekord slagits, med råge.

Det som gör populärmusik till populärmusik är att den, till skillnad mot till exempel konstmusiken, finns runt omkring oss. Artister, plattor, låtar är förknippade med vissa epoker, allmänna och personliga utvecklingsfaser och konkreta händelser. Musiken är ett referenssystem som delas med alla andra, inte bara med de specialintresserade. Musiken bildar ett soundtrack, men inte till livet, eftersom minnet är selektivt, utan till ett bildspel. Till detta förhåller vi oss nostalgiska oavsett om det går i rosa eller grå färgskala. Idag, när jag sedan länge huvudsakligen intresserar mig för och lyssnar på konstmusik, inser jag hur svårt jag har för att bedöma popmusik av en artist eller grupp som jag gillade som ung. Vad tycker jag om det egentligen? De plattor som var de första jag hörde av artisten brukar jag skatta högt. Och nästan undantagslöst kan jag inte ta in någon ny pop. Inget kan ju mäta sig med den gamla.

Jag kanske är extrem, men knappast unik, för vi är nog alla präglade av den nostalgikult som för varje år växer sig allt starkare. Hur kan vi bedöma Abba, ett nytt Abba, 2021? Går det? Sitter vi inte alla fast i nostalgins grepp när vi fingrar på fodralet till vår nyinskaffade kassett, där omslag och typsnitt utstrålar 1981? Vad hör vi när vi hör musiken?

Abba befinner sig här i populärmusikens krökta rumtid

Abba har aldrig varit ett albumband. I genomsnitt har deras skivor innehållit tre odödliga hits som alla har en plats i våra liv vare sig vi vill det eller ej. Vidare finns en handfull inte lika kända låtar men som ofta håller samma nivå, ibland rent av är bättre. Och så ett par man kunde varit utan. Det gäller rätt genomgående, från Ring Ring till The Visitors.

Med Voyage är det lite annorlunda. Abba är sedan länge ett legacy band. Ett sådant ska per definition inte kunna skapa nya klassiker. Den tidigare släppta ”I still have faith in you” är redan en hit. En blivande klassiker? Den har trots allt förutsättningar. Den vill nämligen vara med och berätta den unika historien om Abba – och samtidigt om oss lyssnare. Låten är ett soundtrack till det egna bildspelet som i den officiella videon blir högst konkret då den består av filmklipp från Abbas 70-tal, vårt 70-tal – ”A bittersweet song of the memories we share”. Texten handlar uppenbarligen om dem själva; vad de har upplevt, den situation de nu befinner sig i, den osannolika comebacken, att de fortfarande är med – men refererar i text, musik och bildspråk även till oss. Abba befinner sig här i populärmusikens krökta rumtid. Men jag hör också en melodi som står sig rätt slätt i jämförelse med tidigare försök i genren mäktiga kraftballader; en orkestrering som är jämntjock, och en lite för enveten refräng. Låten är albumets starkaste, men borde inte kunna slå sig in i kategorien tidlösa hits. Men inom den nya populärmusiken gäller andra regler.

Efter splittringen har Abba fått miljontals fans i yngre generationer som fått sig en sekundärnostalgi till skänks. Dessutom är popmusiken idag till skillnad från 70-talet verkligen global. Hela Asien är storkonsumenter också av västerländsk pop, en förändring som framför allt kan illustreras med Kina som tidigare var stängt för västerländsk pop och en obefintlig marknad. Ett halvsekel senare kan en miljard kineser till slut också få uppleva Abba mitt i karriären. Samtidigt finns nostalgifaktorn på en sekundär nivå; de är samtida men också klassiker från förr. Så skapas populärkulturella minnen för framtiden.

Det saknas melodier och det brister i arrangemangen

Men med undantag från ”I still have faith in you” hör jag faktiskt inte ett enda spår som höjer sig över de låtar som på tidigare plattor mest var utfyllnad. Nästan alla låtar på Voyage har något jag är säker på att jag hört förut, men inte kan placera. Den här typen av associationer är väldigt attraktiva. Men här finns också väl medvetna blinkningar och citat som inte kan gjorts med annat syfte än att förstärka nostalgikänslan.

Citatet från ”SOS” eller den krampaktiga alluderingen till ”Dancing Queen” i ”Don’t shut me down” får mig faktiskt att sekundärskämmas en smula. Inom konstmusiken är det inget märkligt att efter 40 år plocka upp ett beprövat samarbete. Men i popvärlden häpnar man över att Abba har trotsat tiden. Det fattar de såklart. Men de har också gått på myten om sig själva och gör musik av den. Det är inte den bästa utgångspunkten.

Det saknas melodier och det brister i arrangemangen. Det är på sätt och vis lite märkligt för det är uppenbart att de ansträngt sig att reproducera ett vinnande koncept och vare sig tid eller pengar kan ju varit någon bristvara. I låt efter låt slås jag av hur melodierna vilar på en fond av något som låter som billiga syntar och orkestrala arrangemang målade med för tjocka penslar. Syntar, stråkar eller säckpipor? Allt är grumligt. Det är som att resa tillbaka till tidigt 80-tal när det var som sämst och det var inte där Abba befann sig. Om än i skiftande grad har samtliga i kvartetten varit verksamma musiker sedan The Visitors 1981. Men när gjorde Abborna tillsammans eller var och en för sig senast uppdaterad pop? Både Agneta och Frida släppte under 80-talet några hyfsade soloplattor. Björn och framför allt Benny prisas ju ständigt för sin musik. Men för deras del är det The Vistitors, och singlarna som släpptes under året därpå samt delar av musikalen Chess 1984. Abba har inte tagit intryck av den tid som förflutit och samtidigt – helt naturligt kan tyckas – glömt bort hur man producerar bra pop.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

När jag lyssnar på låtar som ”Happy New Year”, ”Our Last Summer”, ”Me and I” från Super Trouper eller hela The Visitors slås jag av detaljrikedomen: Den sanslösa röstpåläggen, det precisa keyboardkompen, den rätta, men samtidigt oväntade tonen i basen, de lika självklara som originella ackordväxlingarna. Kort sagt instrumentationen, hur stämsång, gitarr, keyboards, stråkar, flöjter och allt vad det nu är växelspelar och träder in och ut ur mixen. Rikt och fylligt, samtidigt krispigt och klart. Styrkan på den nya plattan är rösterna. Kraftfulla, patenterade, stilsäkra. Samtidigt rör det sig även här om betydligt enklare arrangemang och som helhet framstår Voyage faktiskt som något av en demo.

Voyage hoppar mellan Abbas olika epoker och precis som förr blandar och ger de stilistiskt: country i ”Can’t be that woman”; låstasklassiskt i ”Ode to Freedom”; keltisk hemvändargung med banjo och syntiga säckpipor i ”When you danced with me”; stompig saxboogey i ”Just a notion”, långsamdisco i Don’t shut me down”. När det väl låter lite annorlunda som i ”Keep an eye on Dan” är det den barnramsiga refrängen och plastiga eurodiscosyntarna som fastnar . Och så ”Little Things”, julsången som ogenerat mixar ”Dona nobis pacem”-kanonen och ”Blinka lilla stjärna” i kitschigt ackompanjemang fulländat med barnröster. Vissa tycker det är genialt för att det är Abba. Jag tycker det är skräp vem som än gör det. Men kanske hade jag tyckt annorlunda om jag först hört låten på Super Trouper 1980? Sammantaget finns allt man kan vänta sig i ett Abba-potpurri utan just det som Benny Andersson själv menar ska finnas i en bra poplåt, någon form av oväntat inslag.

Voyage består till huvudsak av utfyllnad. Den borde med andra ord knappast leva kvar i vårt kollektiva minne. Men går det att jämföra med hur det var för 40 år sedan? Idag är popmusikaliska legender liksom en egen kategori och Abba befinner sig sedan länge i denna. Och vad kan vara mer önskvärt än legender som dessutom återuppstått?

Använd denna byline!
ANDREAS ENGSTRÖM
andreas.engstrom@opulens.se

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Musik

Montage: Opulens.

Gussy: ”Blues”

MUSIKHISTORIA. Nyligen avled Christine McVie, en artist med en speciell plats i
0 0kr