Vem var kvinnan bakom myten Gabriela Mistral?

Litteratur

EMANCIPATION. ”Detta var före kvinnans emancipation och många litteraturkritiker valde att presentera Gabriela Mistral som en ny version av jungfru Maria, som den goda, obefläckade modern. Det togs ingen hänsyn till att hon själv inte kände igen sig i den bilden”, skriver Pablo Guajardo Garrido och Anna-Karin Gauding.

Gabriela Mistral. Bild: Wikipedia.se.

Latinamerikas första litterära Nobelpris gick överraskande till en kvinna. Den 12 december 1945 emottog Gabriela Mistral, som av Hjalmar Gullberg kallats den latinamerikanska litteraturens drottning, denna utmärkelse: ”För den av mäktig känsla inspirerade lyrik som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden”.

Ett enat Latinamerika hade stått bakom hennes kandidatur. Detta var före kvinnans emancipation och många litteraturkritiker valde att presentera Gabriela Mistral som en ny version av jungfru Maria,som den goda, obefläckade modern. Det togs ingen hänsyn till att hon själv inte kände igen sig i den bilden. Sun Axelsson beskrev henne med dessa ord:

Gabriela Mistral gråter inte över de barn hon aldrig fick även om hon sörjer över att hon aldrig blev mor – en försakelse som hon ändå tycktes se som en självklarhet. Hon hade inga egna barn men var mor till alla föräldralösa barn, till de svaga och utsatta, de som likt hon själv alltid saknat trygghet, en far eller mor.”

Det var Hjalmar Gullberg som introducerade hennes poesi på svenska. I ett förord till sina tolkningar av Mistrals dikter utnämnde han henne 1944 till ”det ställföreträdande moderskapets diktare”. Det har på senare år framkommit att hon i 20-årsåldern hade en kärlekshistoria med en gift man som sedan tog livet av sig, att hon dessutom var ensamstående mamma och senare hade ett lesbiskt förhållande med sin sekreterare Doris Dana. Efter ungdomsårens förbjudna kärlekshistoria skrev hon diktsamlingen Sonetos de la muerte (Dödens sonetter) som 1914 ledde till hennes första litterära pris. ”Adoptivsonen” Juan Miguel, av henne kallad Yin Yin, tydliggör kontrasten mellan myten om helgonet och människan Gabriela. Pojken var officiellt son till Gabrielas halvbror som hon tog hand om efter moderns död. Pojken avled 1943, bara 17 år gammal.

Två år senare kom Mistral till Sverige för att emotta Nobelpriset. Hon stannade efter det kvar i Sverige i flera månader. Elin Wägner har hävdat att den långa vistelsen i Sverige var ett sätt att bearbeta sorgen efter adoptivsonen Juan Miguel, som 42 år efter Gabriela Mistrals död avslöjades vara hennes egen biologiske son. Beslutet att hemlighålla moderskapet var ett medvetet val. Som ensamstående mor hade Gabriela i början av 1900-talet förlorat alla möjligheter att göra karriär som författare. Idag skulle hon snarare beskrivas som en frigjord feminist än som helgon.

Traditionella ”mistralister” har kallat henne ”den gudomliga” eller ”den heliga”, titlar som uppmuntrar den konventionella bilden av henne som kvinna. Mistral hävdade barnens rättigheter, inte minst rätten till utbildning. Redan 1908 publicerade hon en artikel där hon ställde krav på jämlikhet och frihet mellan kvinnor och män och hon tog ställning för kvinnans rättigheter, för fred och demokrati. Hon skrev dikter om barndomen, om moderskärlek och om naturen, men även erotik ingår i hennes litterära verk. Gabriela Mistral var en passionerad kvinna, rädd att förlora sin frihet som kvinna och konstnär om hon gifte sig.

I början av 1920-talets blev hennes karriär som författare och pedagog produktiv och framgångsrik. 1922 kom Desolación (ödeläggelse, tröstlöshet) ut. 1924 utgavs Ternura (ömhet), som innehåller sånger, danser och vaggvisor för barn. 14 år senare publicerade hon Tala (kalhygge). Om den skriver Hjalmar Gullberg: ”Med en egendomlig blandning av hymn och barnvisa blir här det mänskliga livets grundämnen besjungna i dikter om bröd och vin, salt, majs, vatten.”

Enligt den chilenske författarkollegan Volodia Teitelboim kände Gabriela stark beundran för de nordiska författarna, framförallt för Selma Lagerlöf, också hon författare och pedagog. Dessutom var Selma den första kvinna som fick Nobelpriset i litteratur. 1923 utgav Mistral verket Läsningar för kvinnor som tar upp frågan om utbildning för flickor. I inledningen nämner hon Selma Lagerlöf som inspirationskälla. Boken blev en succé, och hon blev därefter inbjuden till kongresser och konferenser runt om i världen.

Gabriela Mistrals författarskap och pedagogiska arbete gick hand i hand under hela hennes liv. Många av hennes dikter, sånger, sagor och texter var tänkta att användas i undervisningssyfte och hon gjorde stora insatser inom skolväsendet i Latinamerika. Vid 16 års ålder vikarierade hon för sin far, som var lärare i hembyn Vicuña i norra Chile. Senare skaffade hon sig lärarbehörighet och påbörjade en period som lärare på olika platser i hemlandet. 1922 fick hon ett betydelsefullt uppdrag av Mexikos regering, som inbjöd henne att hjälpa landets utbildningsminister med en utbildningsreform och en omstrukturering av skolbiblioteken. Hennes insatser blev så uppskattade att tjänstgöringen förlängdes med ett och ett halvt år. Efter det representerade hon Chile som konsul, fick uppdrag av FN och höll förutom skrivandet konferenser runt om i världen.

I boken Tierra, indio, mujer: pensamiento social de Gabriella Mistral (Land, indian, kvinna – Gabriela Mistrals sociala tänkande) av Lorena Figueroa får vi en bild av bondkvinnan och mestisen Gabriela som erbjöd världen en ny syn på Latinamerika. Boken fokuserar på Mistrals betydelse för det spansktalande Amerika: frihetstanken, drömmen om ett enat Amerika, synen på utbildning som en nyckel till utveckling och framgång för kontinenten. Inkomsterna från boken Tala från 1938 skänkte hon till nödlidande barn i inbördeskrigets Spanien.

Senare tids forskning har presenterat en mer nyanserad bild av Gabriela Mistral som en socialpolitiskt engagerad poet med närhet till katolska kyrkans befrielseteologi. Hon var en flitig debattör och tog i artiklar ställning för såväl Sandinos befrielsekamp i Nicaragua som mot USA:s inflytande i Latinamerika.

För att göra bilden av Latinamerikas första kvinnliga Nobelpristagare rättvisa återstår säkerligen en hel del forskningsarbete. Det har framkommit att hon på 50-talet var styrelsemedlem i det första Chilensk-Svenska Kulturinstitutet i Chile. Om hennes koppling till Sverige och bevekelsegrunderna för ett kulturutbyte mellan Sverige och Chile vet vi dock ännu inte mycket.

Pablo Guajardo Garrido & Anna-Karin Gauding

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen