Det våras för androiderna

Scen & film

ROBOTAR. ”I den nu aktuella tv-serien Westworld så har robotmotivet både förändrats och fördjupats och i grunden har den mycket gemensamt med både filmen Blade Runner och Kazuo Ishiguros roman Never Let Me Go,” skriver Clemens Altgård om androidernas effekt på popkulturen.

Efter Twin Peaks: The Return är det nu dags för en annan återkomst, när science-fiction klassikern Blade Runner genom Blade Runner 2049 får en uppföljare efter 35 år. Men jag ska inte recensera den nya filmen, som regisserats av Denis Villeneuve, nu (jag har inte hunnit se den än). Jag bara konstaterar att det tycks vara en bra tid för androider. Själv har jag nyss hunnit ikapp när det gäller att se avsnitten i tv-serien Westworld på HBO. Den kom redan förra året, men utbudet av högkvalitativa och sevärda tv-serier än numera så stort att det är svårt att hålla jämna steg. Androidernas kusiner klonerna är för övrigt också rätt heta igen, inte minst efter att författaren till Never Let Me Go, Kazuo Ishiguro, tilldelats ett Nobelpris i litteratur.

När filmen Westworld dök upp på biograferna i det tidiga 70-talet så var tanken på en nöjespark befolkad av robotar, ytligt sett omöjliga att skilja från människor, fortfarande att betrakta som en ren framtidsfantasi. Tv-serien Westworld som kom förra året utgick från den gamla kultfilmen men har uppdaterat tematiken avsevärt. När det gäller Westworld så var skaparen av filmen, Michael Crichton, mest intresserad av att utforska filmfantasier av olika slag och då med det spänningsmoment som uppstår när programmering slår fel. I den nu aktuella tv-serien Westworld så har robotmotivet både förändrats och fördjupats och i grunden har den mycket gemensamt med både filmen Blade Runner och Kazuo Ishiguros roman Never Let Me Go. Tv-seriens androider är nämligen även på insidan mycket lika människor.

I Philip K. Dicks roman som ursprungligen hette Do Androids Dream of Electric Sheep? är androiderna i flera avseenden intelligentare än flertalet människor, men saknar förmåga till empati. Philip K. Dick hade funderat åtskilligt över detta med avsaknad av sådan förmåga när han studerade andra världskrigets krigsförbrytelser. I romanen är Deckards största problem med jobbet som prisjägare att han tycker sig bli alltmer lik en android eftersom hans jobb är att döda. Filmregissören Scott valde inte bara att byta ut ordet android mot replikant, han gjorde samtidigt skillnaden mellan människa och android mindre uppenbar.

I filmen antyds att Deckard är en replikant och alltså av samma sort som de artificiella varelser han jagar. I filmen blir han också förälskad i Rachael som är en replikant. Bokens Deckard har visserligen sex med en replikant som heter Rachael, men de blir aldrig kära i varandra och när han ställs inför hennes ”tvilling” i en hotfull situation så dödar han utan att tveka.  Samtidigt finns det i Philip K. Dicks roman en metafysisk/religiös dimension samt ett djurtema som filmen Blade Runner saknar. I Do Androids Dream of Electric Sheep? håller jordens djurarter på att försvinna. Högsta status är att äga ett levande djur. De flesta får nöja sig med artificiella djur som är till förväxling lika sina biologiska förlagor. Den förhärskande religionen, Mercerismen, föreskriver hållandet av husdjur då det ökar empatin hos individen. Dessutom finns humörorglar och empatimaskiner för att hålla medvetandet på rätt nivå. I filmen är däremot replikanterna inte helt i avsaknad av empati.

Vilket får mig att tänka på A.I. — en film som inte blev det mästerverk den kunde blivit, men ändå tål att ses om. I Steven Spielbergs film A.I. från 2001 var huvudpersonen en android, en ”mecha”, en liten pojke programmerad inte bara med empati utan också med förmågan att älska andra individer. Den Pinocchioinspirerade storyn hade också en litterär förlaga i form av en novell från slutet av 60-talet, Supertoys Last All Summer Long av Brian Aldiss. Från början var det Stanley Kubricks filmprojekt men han lämnade över det till Spielberg, som genomförde det först efter Kubricks död. Jag minns att jag tyckte den första halvan av filmen var oerhört engagerande, men att Spielberg tappade greppet efter hand. Det går inte att låta bli att fundera över vilken film det kunde blivit om Kubrick istället bestämt sig för att göra den.

Westworld går egentligen ett steg längre än både Philip K .Dick och Ridley Scott gjorde genom att Westworld-androidernas skapare och nöjesanläggningens härskare, rollfiguren Ford, i visserligen gåtfulla men ändå otvetydiga formuleringar, talar om ett nästa steg i utvecklingen, det vill säga att androiderna på sikt kommer att betyda slutet för den nuvarande mänskligheten och en ny fas i evolutionen.

Jag tror att det relativt breda publika intresset för fiktioner som Blade Runner och Westworld och likaså Never Let Me Go, delvis hänger samman med vetskapen om att detta egentligen inte är spekulationer kring vad som är möjligt att för människor att åstadkomma. Ja, jag höll faktiskt på att glömma de stora internationella försäljningsframgångarna för SVT:s satsning på serien Äkta Människor, där androiderna kallas hubotar.

Vid det här laget gör AI-forskningen nya framsteg för varje år och tekniken för att klona människor finns redan. Men även om det är fullt möjligt att skapa genetiska kopior, det vill säga flera individer med samma arvsanlag, så verkar det fortfarande råda enighet bland läkare och forskare om att det är oetiskt att försöka klona en mänsklig individ.

Men vad kommer att ske om våra samhällen en dag tillåter att vissa etiska och moraliska gränser överskrids och går med på att tabun bryts i framstegets och den ekonomiska vinningens namn? Det är det förstås ingen som kan veta. Och kanske är det just därför en tv-serie som Westworld är så fascinerande att följa. Till våren kommer säsong 2, den kommer jag inte att missa.

CLEMENS ALTGÅRD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Clemens Altgård

Clemens Altgård är poet, frilansande kulturskribent och översättare bosatt i Malmö. Altgård var en av medlemmarna i den numera upplösta poetgruppen Malmöligan. Skrev även några pjäser på 90-talet. Altgård har verkat som kritiker i en rad tidningar och tidskrifter. Under senare år med en stark inriktning på scenkonst i alla dess former.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen